Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).

Black Mass är verkligen ingen film som motsäger den bilden eftersom det är en BOATS om gangstern Jimmy ”Whitey” Bulger och Winter Hill-gänget, vilka härjade runt i södra Boston under 70-, 80- och 90-talen. Det som gör att historien om just Bulger skiljer sig en smula från den stora massan av gangster- eller maffiafilmer är det faktum att han var informatör åt FBI under nästan 20 av de här åren.

Till en början var dealen säkert smakligare i FBI-munnen eftersom det handlade om att göra sig av med ett stort problem – den italienska maffian. Att man i och med det i princip tillät ett mindre problem – Winter Hill-maffian – att breda ut sig var antingen en konsekvens man inte ens tänkt på eller i alla fall inte bekymrade sig överhövan för.

Det som gör Boston-vinkeln än tydligare i Black Mass är den märkliga lojalitet, formad på de tuffa Southie-gatorna, mellan en John Connolly å ena sidan och bröderna Jimmy och Billy Bulger å den andra. När trion blivit vuxen är Jimmy gangsterboss (han hatade smeknamnet ”Whitey”), Billy president över Massachusetts statssenat för demokraterna och John Connolly FBI-agent. Att det kanske skulle kunna innebära vissa jävsproblem att dessa tre herrar träffas nu och då, vid tillfällen som begravningen av bröderna Bulgers mor, verkar inte ha föresvävat någon (i alla fall inte vad vi får se i filmen).

Black Mass lägger stor tonvikt på just den här relationen och John Connollys uppenbarligen oerhört starka lojalitet mot sina barndomskamrater. Mycket mer motivation än så levererar inte filmen för hans synnerligen tveksamma backning av Bulger, vilken bland annat innebär att han mer eller mindre kastar FBI-tjallare rakt in i käftarna på Winter Hill-gänget.

Och Whitey verkar inte ha några större problem med att ta hand om sådana sångfåglar. Jag som fortfarande tänker på maffia och organiserad brottslighet i Gudfadern-termer, med vattentäta skott gentemot de högsta nivåerna, blir förvånad över hur beredvilligt den amerikansk-irländske bossen verkar ha tagit saker och ting i egna händer. Förvisso framställs det som om han mer eller mindre gav upp alla former av normal mänsklighet efter ett par närstående dödsfall och därefter uteslutande beskrevs som en ”läskig jävel”. Men samtidigt borde en rimligt kompetent kriminaltekniker och poliskår ha kunnat sätta dit honom för något av alla de mord som han (enligt filmen) utförde.

När Black Mass kom blev det förstås mycket snack om hur Johnny Depp fulat ned sig för att likna Bulger med sitt flyende hårfäste och pilotglasögon. Själv känner jag att Depps utseende kommer i vägen för en rimlig uppskattning av hans eventuella prestation. Jag tror på att han är kallhamrad på ett sätt som jag kanske inte skulle ha gissat att Depp var kapabel att förmedla men jag kan inte påstå att jag någonsin blir rädd för honom. Då känns Joel Edgertons John Connolly som en betydligt obehagligare person eftersom han på något sätt ska representera ”rättvisan” men bara verkar vara ute efter att hålla sin barndomskompis om ryggen.

Eftersom det är FBI-kopplingen som gör Black Mass speciell hade jag förstås hellre sett att filmen grottat ned sig lite mer i den vinkeln. Som det är nu blir den i mångt och mycket en rätt typisk gangsterberättelse om utpressning, korruption och mord på öppen gata. En förvisso välberättad sådan, med fina 70- och 80-talsdetaljer, men trots allt välbekant.

Annonser