Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.

Vad ska de med ett barn till?! Onödiga utgifter och extra problem. Aldrig har väl Gud straffat en man lika hårt som Jan Andersson?! Inte får han komma in i stugan heller trots att barnet är fött. När det lika gärna hade kunnat få olyckas och löst Jan Anderssons problem en gång för alla.

Jo, Jan Andersson tycker präktigt synd om sig själv och har bestämt sig för att vara tyst och barsk när han nu en gång får komma över tröskeln i sitt eget hem. Men han hinner inte ta många steg in i stugan innan barnmorskan lägger ett knyte i hans armar med orden: ”Här ska Jan få se på e lita jänta”.

Och den lilla jäntan smälter Jan Anderssons hjärta som en glass i högsommarvärme. Han får hjärtklappning av att bara hålla i henne och inget är fint eller gott nog åt hans Klara Fina Gulleborg, döpt efter självaste solen.

Men en sådan vettlös kärlek är inte alltid till gagn för den som upplever den. Så när Klara-Gulla tvingas lämna hemmet vid 18 års ålder och det börjar gå rykten om hur hon lever sitt liv i storstaden dras det som en skärm för Jan Andersons kärleksfulla ögon. Hon kan aldrig bli något mindre än en kejsarinna i hans ögon och då blir ju han per automatik kejsare. Varför inte över det sköna Portugallien?

Det finns så många läsprojekt jag vill driva. Tack vare Librivox har jag kunnat bekanta mig med många anglosaxiska klassiker, men det har varit sämre bevänt med de svenska. Och vad är väl mer Svensk Klassiker än Selma Lagerlöf? Så utan någon större plan i huvudet blev Kejsarn av Portugallien först ut.

Inledningsvis är jag något tveksam, tycker att Lagerlöf nästan skapar en chimär av handling genom att presentera ett par utsnitt från Klara-Gullas uppväxt. Det är bara kronologin i dem som ger någon slags riktning. Men innehållet är konsekvent så det räcker, alla beskriver de på ett eller annat sätt vilken förunderligt kvick och lojal flicka Klara-Gulla är och hennes fars förunderligt starka kärlek till sin dotter.

Först blir jag lite irriterad på den gode Jan Andersson, hans kärlek är så överväldigande att till och med jag som läsare känner mig kvävd av den. För att då inte tala om hur Klara-Gulla måste uppfatta sin uppväxt. Men i backspegeln gör förstås alla de här små berättelserna sitt jobb med att beskriva en man med ett inte helt stabilt psyke. Jan Andersson är lagd åt häftiga känslostormar och stark oro, varför sammanbrottet egentligen inte borde komma som någon överraskning.

Det är nästan så jag är böjd att fundera på om inte alla de här barndomsskildringarna kanske bara äger rum i faderns huvud, så fantastiskt god och snäll är hans dotter. Ett personlighetsdrag som i så fall bör ha gått i arv, för en stor del av poängen med romanen är att visa upp en mildsinnad man som aldrig blir arg när folk exempelvis inte kan tilltala honom med hans rätta titel. Möjligen lite harmsen. Han propagerar alltid för att behålla ett fredligt sinnelag, varför det blir en så mycket större skymf när han särskilt av Erik i Fallas svärson anklagas både för det ena och det andra.

För om betydelsen av ett fredligt sinnelag är det ena budskapet i Kejsarn av Portugallien är det andra i enlighet med det upprepade budordet: ”Du skall hedra din fader och din moder”. Aldrig har man sett så otacksamma avkommor som i Askedalen. Klara-Gulla drar iväg och hör inte av sig på många år. Nils Eriksson kan inte vänta på att hans svärfar ska trilla av pinn så han kan ta över gården och sätta sin svärmor på fattighuset. Och Ols-Bengtsas son låter fadern bo hos en fattig svägerska trots att han och hustrun har gott om plats.

Samtidigt sätter slutet dessutom ett fint ljus på relationen mellan man och hustru. Genom alla svårigheter står Kattrina vid sin man sida och försvarar honom mot hans belackare samt de som understår sig att tycka synd om henne på grund av hennes galne man.

Ju mer jag tänker på den, desto mer komplex blir romanen. Lagerlöf lyckas fläta in förvånansvärt många olika teman i den ganska tunna volymen – psykisk ohälsa, relationer mellan föräldrar och barn, relationer mellan gifta par, relationer i små orter mellan både höga och låga, vikten av att behandla alla med respekt för att de är människor och inte beroende på deras världsliga ställning.

Bonus
Det visade sig att ingen mindre än Lars Molin hade både skrivit och regisserat ungefär tre timmar miniserie av boken i början av 90-talet. Finns tillgänglig på den förnämliga inrättningen Öppet arkiv hos SVT.

Här är det Lennart Hirdwall som spelar kejsarn. Å ena sidan tycker jag verkligen om hans blida prestation, å den andra kan jag inte vara lika uppskattande när det gäller repliker och dialog. Å den tredje gör deras relativa klumpighet och övertydlighet att jag hittar en större uppskattning för Lagerlöfs antydningar och mer poetiskt berättande språk.

I boken får exempelvis Jan Andersson höra sin dotter benämnas med ett ord som varken han eller författaren vill kännas vid. I serien får Rolf Lassgård stå och rya i vad som känns som flera minuter om ”femkronorshoror”. Jag tyckte att boken var tillräckligt ambivalent för att öppna upp för möjligheten att Klara-Gulla faktiskt ”bara” blivit på tjocken i storstaden och sedan exempelvis adopterat bort barnet men serien låter oss inte hysa några som helst tveksamheter om vad hon har försörjt sig på.

Det var roligt att se berättelsen levandegjord men trots Lars Molins influens tycker jag nog att den var bättre i Lagerlöfs version.

Annonser