alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

En mindre pluton aurors är på plats för att hålla ordning på den ondsinte typen, vars tunga var så hal att hans amerikanska fångvaktare såg sig nödsakade att skära av den. Hard core är bara förnamnet med andra ord. Som om inte denna olycksbådande början vore gott nog är det dessutom ett sjujäkla oväder när den thestrel-dragna vagnen lättar mot ”the old country”.

Så det säger sig självt att transporten inte ens hinner ut ur ”the new country” innan saker skiter sig rejält och ett antal döda aurors senare är Grindelwald en fri man. Det innebär i sin tur att alla magiska organisationer rustar sig till strid, så också det brittiska Ministry of Magic. Ett stelopererat etablissemang som frifräsarzoologen Newt Scamander inte har den minsta vilja att börja jobba på. Trots, eller kanske tack vare, att hans bror Theseus är en av dess unga män i karriären.

Men när Newts gamle lärare på Hogwarts, Albus Dumbledore, kallar hamnar saken i ett annat ljus och snart befinner sig Newt i ett grått CGI-Paris, till förvillelse likt det grå CGI-London han just lämnat.

Det är aldrig ett bra tecken när man bänkar sig inför en uppföljare och inser att ”shit, jag har inte det blekaste minne av vad som hände i förra filmen!” Nu blev The Crimes of Grindelwald för all del inte fullkomligt obegriplig på grund av den missen men jag tror att historien tjänar på att man har Fantastic Beasts… i någorlunda färskt minne. En åtgärd som förvisso inte underlättas av att den var så pass lättglömd.

Om det är på grund av detta eller filmen i sig är svårt att veta, men detaljerna i The Crimes of Grindelwald teflon-glider även de ganska snabbt bort ur hjärnvindlingarna. Jag blir inte helt klar över exakt varför Dumbledore vill att Newt ska göra det han nu ska göra i Paris. Bevekelsegrunderna hos Grindelwald själv är inte heller solklara, bortsett från att han söker makt och inflytande med övertydliga paralleller till dagens politiska klimat.

J.K. Rowling skapade ett rasist-element redan i Harry Potter-serien. Dels genom sin indelning mellan mud-bloods och pure-bloods, dels genom den nedlåtande muggle-attityden från vissa personer i det magiska samhället. I denna historiska tillbakablick uppfattar jag det som att Grindelwald vill göra sig av med muggle-delen av mänskligheten eftersom den är mindre värd men samtidigt farlig i all sin primitiva magi-okunnighet.

Han är dock ännu inte fullskaligt Voldemort-galen, utan tillhåller sina underhuggare att de måste vakta på sina ord. Det ska inte vara tal om att göra sig av med muggles, men det magiska samhället får inte hindras i att ”utöva sin frihet”. Muggles är inte ”lesser, but different”. Så ”for the greater good” är det väl ändå bättre att hålla magi och muggles åtskilda? Rimligt och resonabelt kan man tycka. Men förstås också farliga tankegångar eftersom det i filmen (till skillnad från verkligheten) aldrig finns den minsta tvekan om vad som döljer sig under de fina fraserna. Vi ser ju med egna ögon hur Grindelwald och hans anhang dela ut Avada Kedavra-förbannelser som smågodis vid Halloween.

Parallellt med detta tema är Rowling så pass förtjust i sina föräldralösa gossar att han låtit Credence Barebone från Fantastic Beasts… ta Harrys plats. Den unge mannen är fylld av längtan efter en familj och ser genom den en lockande (men givetvis imaginär) nyckel till sin egen identitet. Jag kan också tycka att det går att se vissa likheter mellan vår hjälte Newt och Harry i det att ingen av dem är särskilt makthungrig men heller inte accepterar att inordna sig bara för att auktoriteten säger åt dem.

Av det lilla jag minns från Fantastic Beasts… blev det inte riktigt så häftig med Newts olika djur som jag hade trott. I det avseendet är första halvan av The Crimes of Grindelwald ett steg i rätt riktning och jag började hoppas på en riktigt bra film. Men sedan tappar både Rowling och regissören David Yeates fullkomligt greppet om historien. Den urartar till en slags hjärtenovell-historia med det ena familjebandet osannolikare än den andra. Det hjälper inte saken att det hela till slut är så komplext att monologerna och expositionsscenerna måste bli lika mångahanda som Ollivanders trollspö-lådor.

Av de nya krafterna på skådissidan tyckte jag framförallt att Jude Law var en riktigt bra yngre upplaga av Albus Dumbledore medan Grindelwald i Johnny Depps skepand aldrig blir något annat än Johnny Depp. Skillnaden mellan de bägge skådisarnas utseende och kynne är så påtaglig att den lilla homoerotiska antydan som dyker upp känns påklistrad, närmast slumpartad, till sin karaktär.

Självklart kommer jag att se fortsättningen på äventyret men The Crimes of Grindelwald lämnar mig inte i en stämning som gör att jag kommer att springa benen av mig för att hugga den på premiärdagen.