Dressed to Kill (1980)

Tillbaka till gamla vana hjulspår, en fredagssågning. En film som jag hade ”oturen” att se innan jag kanske var riktigt van vid giallo-genrens inneboende förutsättningar.

***

alt. titel: I nattens mörker

När min DVD-skiva ger mig valmöjligheten, är det klart att jag väljer en ”unrated version” av Dressed to Kill för att inte missa ett enda svep med rakkniven. Tyvärr tänkte jag då inte på att filmen tillhör den olyckligsaliga genre som kallas ”erotisk thriller”. Men det blir jag snart varse eftersom ”unrated” i det här sammanhanget innebär att tittaren efter ungefär en halv minuts speltid blir presenterad för full frontal bush. Kameran sveper över den intvålade kvinnan i duschen som har Angie Dickinsons ansikte (inklusive generösa mängder moderiktig blå ögonskugga) men Penthouse-modellen Victoria Lynn Johnsons kropp. För övrigt kan vi av Dickinsons ansiktsuttryck konstatera att detta måste vara en slags magisk dusch som ger alla kvinnor som använder den orgasm eftersom nästan samma upplevelse av den återkommer senare i filmen för en helt annan kvinna.

Alltnog, Angie Dickinson spelar den sexuellt frustrerade Kate Miller som tydligen inte behöver så särskilt många andra personlighetsdrag i den här berättelsen. Hon är dock mycket mån om nörd-sonen Peter men kan bara förvirrat skaka på huvudet åt hans försök att bygga en dator (”Don’t ask me, I’m just a girl!”).

Kate försöker ragga på sin psykolog Dr. Robert Elliott och när han inte nappar går hon till New Yorks bästa jaktmarker för den typen av lek: Metropolitan Museum. Där träffar hon en man som är så oemotståndlig att han får av henne trosorna redan i taxin. Men Kate ska få lära sig att ett sådant beteende medför vissa risker när hon efter en vild natt med konstmuseibesökaren blir nedhuggen av en okänd kvinna.

Det enda vittnet är den prostituerade Liz som levererar ett ganska osammanhängande vittnesmål. Eftersom hon av naturliga skäl dessutom har svårt att producera ett pålitligt alibi (torskar är generellt inte så himla sugna på att vittna om sina eskapader inför polisen) framstår hon själv till en början som misstänkt i polisens ögon. Snart slår hon sig dock samman med Peter för att hitta Kates mördare.

The Fury gjorde mig lite nyfiken på mer Brian De Palma och jag har uppfattat att många menar att Dressed to Kill skulle vara hans bästa film. ”Huh?!” är nog mitt svar på den åsikten. Jag kan förstå om man blir fångad av det faktum att filmen kanske är det närmaste man kan komma en amerikansk giallo. Det innebär därmed att den presenterar en ganska genomtänkt yta med hällregn, blankskinande svarta regnrockar och glimmande rakknivar (ärligt, inte en enda karl verkar i detta 1980 använda en rakapparat). Överhuvudtaget är det så mycket blåstick och lens flares att jag undrar om detta var filmen som avlade J.J. Abrams.

De Palma har dessutom fått för sig att använda en slags split screen som jag inte alls kommer överens med. Han patenterade långa tagningar blir i den här versionen (till skillnad från The Fury för min del) tyvärr bara trista och sega. Introduktionen där den duschande kvinnan plötsligt blir överfallen är jag tvungen att se en gång till bara för att fatta att den sannolikt ska tolkas som en slags drömscen men hur den egentligen hänger ihop med övriga handlingen är minst sagt oklar.

Men det riktigt stora problemet hänger förstår ihop med filmens clou – att mördaren inte alls är en kvinna utan allas vår Dr. Elliott i blond peruk. Pedagogiskt förklarar historien för oss att transsexuella är livsfarligt labila, där den kvinnliga sidan vill bekämpa den manliga och därmed måste mörda alla (kvinnor) som förstärker denna sida genom att göra honom sexuellt tänd. Med den här minst sagt unkna synen på dubbla personligheter blir jag närmast förvånad att en film som Split inte fick ännu mer kritik än som nu var fallet.

Dressed to Kill får mig också att börja undra om Brian De Palma egentligen tycker om kvinnor eller åtminstone vad han tycker om kvinnor. Vi har Kate som hoppar på allt som går i ett par brallor och glömmer vigselringen hos sina ragg. Vi har Liz som är prostituerad och därmed inte tvekar en sekund att utnyttja sin sexualitet i försöken att ta fast mördaren. Hon ska vara en så pass smart kvinna att hon får diskutera aktieinköp och konstinvesteringar men som samtidigt låter nörd-Peter vara den som får bestämma hur de ska gå till väga i mördarjakten.

Nej, visst är Dressed to Kill fortfarande en film som dragit på sig en rätt snygg kostym men innehållet har inte åldrats med någon större värdighet. En gammal snuskgubbe blir vare sig mindre gammal eller snuskig bara för att smokingen fortfarande ser ok ut.