Dressed to Kill (1980)

Tillbaka till gamla vana hjulspår, en fredagssågning. En film som jag hade ”oturen” att se innan jag kanske var riktigt van vid giallo-genrens inneboende förutsättningar.

***

alt. titel: I nattens mörker

När min DVD-skiva ger mig valmöjligheten, är det klart att jag väljer en ”unrated version” av Dressed to Kill för att inte missa ett enda svep med rakkniven. Tyvärr tänkte jag då inte på att filmen tillhör den olyckligsaliga genre som kallas ”erotisk thriller”. Men det blir jag snart varse eftersom ”unrated” i det här sammanhanget innebär att tittaren efter ungefär en halv minuts speltid blir presenterad för full frontal bush. Kameran sveper över den intvålade kvinnan i duschen som har Angie Dickinsons ansikte (inklusive generösa mängder moderiktig blå ögonskugga) men Penthouse-modellen Victoria Lynn Johnsons kropp. För övrigt kan vi av Dickinsons ansiktsuttryck konstatera att detta måste vara en slags magisk dusch som ger alla kvinnor som använder den orgasm eftersom nästan samma upplevelse av den återkommer senare i filmen för en helt annan kvinna.

Alltnog, Angie Dickinson spelar den sexuellt frustrerade Kate Miller som tydligen inte behöver så särskilt många andra personlighetsdrag i den här berättelsen. Hon är dock mycket mån om nörd-sonen Peter men kan bara förvirrat skaka på huvudet åt hans försök att bygga en dator (”Don’t ask me, I’m just a girl!”).

Kate försöker ragga på sin psykolog Dr. Robert Elliott och när han inte nappar går hon till New Yorks bästa jaktmarker för den typen av lek: Metropolitan Museum. Där träffar hon en man som är så oemotståndlig att han får av henne trosorna redan i taxin. Men Kate ska få lära sig att ett sådant beteende medför vissa risker när hon efter en vild natt med konstmuseibesökaren blir nedhuggen av en okänd kvinna.

Det enda vittnet är den prostituerade Liz som levererar ett ganska osammanhängande vittnesmål. Eftersom hon av naturliga skäl dessutom har svårt att producera ett pålitligt alibi (torskar är generellt inte så himla sugna på att vittna om sina eskapader inför polisen) framstår hon själv till en början som misstänkt i polisens ögon. Snart slår hon sig dock samman med Peter för att hitta Kates mördare.

The Fury gjorde mig lite nyfiken på mer Brian De Palma och jag har uppfattat att många menar att Dressed to Kill skulle vara hans bästa film. ”Huh?!” är nog mitt svar på den åsikten. Jag kan förstå om man blir fångad av det faktum att filmen kanske är det närmaste man kan komma en amerikansk giallo. Det innebär därmed att den presenterar en ganska genomtänkt yta med hällregn, blankskinande svarta regnrockar och glimmande rakknivar (ärligt, inte en enda karl verkar i detta 1980 använda en rakapparat). Överhuvudtaget är det så mycket blåstick och lens flares att jag undrar om detta var filmen som avlade J.J. Abrams.

De Palma har dessutom fått för sig att använda en slags split screen som jag inte alls kommer överens med. Han patenterade långa tagningar blir i den här versionen (till skillnad från The Fury för min del) tyvärr bara trista och sega. Introduktionen där den duschande kvinnan plötsligt blir överfallen är jag tvungen att se en gång till bara för att fatta att den sannolikt ska tolkas som en slags drömscen men hur den egentligen hänger ihop med övriga handlingen är minst sagt oklar.

Men det riktigt stora problemet hänger förstår ihop med filmens clou – att mördaren inte alls är en kvinna utan allas vår Dr. Elliott i blond peruk. Pedagogiskt förklarar historien för oss att transsexuella är livsfarligt labila, där den kvinnliga sidan vill bekämpa den manliga och därmed måste mörda alla (kvinnor) som förstärker denna sida genom att göra honom sexuellt tänd. Med den här minst sagt unkna synen på dubbla personligheter blir jag närmast förvånad att en film som Split inte fick ännu mer kritik än som nu var fallet.

Dressed to Kill får mig också att börja undra om Brian De Palma egentligen tycker om kvinnor eller åtminstone vad han tycker om kvinnor. Vi har Kate som hoppar på allt som går i ett par brallor och glömmer vigselringen hos sina ragg. Vi har Liz som är prostituerad och därmed inte tvekar en sekund att utnyttja sin sexualitet i försöken att ta fast mördaren. Hon ska vara en så pass smart kvinna att hon får diskutera aktieinköp och konstinvesteringar men som samtidigt låter nörd-Peter vara den som får bestämma hur de ska gå till väga i mördarjakten.

Nej, visst är Dressed to Kill fortfarande en film som dragit på sig en rätt snygg kostym men innehållet har inte åldrats med någon större värdighet. En gammal snuskgubbe blir vare sig mindre gammal eller snuskig bara för att smokingen fortfarande ser ok ut.

13 reaktioner till “Dressed to Kill (1980)”

  1. Denna gillade jag inte ens när den kom och lär gilla än mindre nu. Undrar vad det är som gör att denne usle regissör är så pass hyllad – eller åtminstone var. Carlitos way och The Untouchables är väl hans enda filmer som hamnar i ”helt ok” facket om jag tänker efter snabbt.

  2. Nå, lite mer finns det att plocka av kan jag tycka. Scarface, The Fury, Mission Impossible, Raising Cain… Carrie är jag inte så förtjust i och kultstatusen för den här rullen förstår jag mig som sagt inte alls på

  3. Ujuj, denna var länge sedan jag såg…men minns den som lite fladdrig. Ungefär nog som du beskriver här. Gjorde man inte en grej av att det skulle vara Hitchcock-inspirerat här också…? (var man nu hittade det i filmen)

    Ha en go helg! 🙂

  4. @Steffo: Visst finns det lite Hitch med i röran också men jag kan ärligt säga att jag inte minns exakt var.

    Detsamma!

  5. @Filmitch: Vi får nog anledning att återkomma till Scaface… 🙂 Raisin Cain är nog en nostalgiker i min bok och det var i ärlighetens namn ett bra tag sedan jag såg den sist

  6. Angående synen på transsexuella är min tolkning att hela problemet här är att det är ett så starkt stigma att mördaren undertrycker sin kvinnliga sida, som då slår tillbaka. Det är alltså samhällets syn på transsexuella som skapar mördaren, inte själva sexualiteten. Det är ju en scen på slutet när filmens hjältar diskuterar fenomenet och en äldre dam i bakgrunden sitter och blir mer och mer chockad. Jag tror att De Palma ville ge en känga åt de sexualkonservativa, så för mig har filmen åldrats rätt väl (om än inte på alla områden).

  7. Hehe, en sågning som heter duga. 🙂

    Jag såg blinkningar till Hitchcock och roades av det. Såklart att det är Giallo också, även om jag inte kan de referenserna lika väl då jag bara sett en enda av dem (Suspiria 1977).

    Är nog på Team Carl då det gäller skuldbeläggandet.

    Saknar en Spoiler-varning i din text. Jag såg filmen helt ospoilad och fann det en fördel. Jag ”löste fallet” en kort stund före det blev uppenbart. Hi5 till mig! 😉

    Jag gav den 3/5

    https://fripp21.blogspot.com/2019/08/dressed-to-kill-1980.html

  8. @Carl: Betydligt mer positivt tolkning, även om jag inte vet om jag håller med om den 🙂

    @Henke: Tack för tipset om spoiler, jag var nog så inkörd på den typen av upplösningar att jag inte ens tänkte på det som en spoiler. Ja, det du saknar i giallo kompenserar du för med råge i avsnittet Hitchcock där jag själv har stora vita fläckar

  9. @Sofia: är inte helt med på hur du menade om genren och spoilers. Hela filmens spänning bygger ju på vem mördaren är… Men du hade kanske koll på vem mördaren var redan innan du såg filmen?

  10. @Henke: Mja, inte kanske koll direkt, min poäng handlade snarare om att ”vriden” sexualitet är ett vanligt skurkdrag i giallo-filmer. Så det är klart, är man inte så van vid den typen av filmer är det förstås inte lika uppenbart

  11. @Sofia: ah, men jag förstår fortfarande inte. Det där med vriden sexualitet framkommer ju inte förrän man får veta vem mördaren är. Innan dess var det den skygga ”Bobbi” som var den misstänkta mördaren. Men att göra kopplingen mellan Bobbi och hennes shrink, att de var samma person var inte helt givet . För mig i alla fall. :-{}

  12. @Henke: Sorry, jag är fortfarande otydlig. Jag är nog ute efter att själva anledningen till att skurken blev skurk inte var så överraskande när det väl avslöjades. Att hans ”motiv” var så pass stereotypa. Men i allt väsentligt är det ett backspegelsperspektiv, det har du helt rätt i

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: