alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Handlingen utspelas nämligen också till viss del på scenen. Men istället för att vara den ruffiga replokal som skådisarna i regissör-Peters uschliga dansföreställning fick nöja sig med har Argento förflyttat oss till Parmas maffiga Teatro Regio. Här ska tidigare skräckfilmsregissören Marco sätta upp Verdis Macbeth men katastrofen hotar! Bortskämda primadonne-sopranen Mara hatar det faktum att hon måste dela scenen med ett gäng korpar.

Lyckligtvis löser dödläget sig självt när Mara blir påkörd och hennes unga ersättare Betty tvingas hoppa in i sista sekunden. Osäker på sin förmåga att gestalta en sådan krävande roll som Lady Macbeth blir det icke desto mindre succé för Bettys del och hon firar genom att ha misslyckat sex med Stefano. Hon försäkrar emellertid hans eventuellt traumatiserade ego att hon alltid är usel i sängen.

Stefano får dock inte många minuter på sig att kontemplera Bettys oväntade frigiditet (operastjärnor gillar ju att ha sex för att slappna av i rösten, det vet väl varenda människa). En maskerad man bryter sig in i det palatsliknande rummet, binder Betty vid en pelare och tvingar henne att se på (genom att tejpa fast nålar under hennes ögonlock) medan han ser till att Stefano blir rejält knivpenetrerad. Efteråt väser mördaren uppmuntrande i hennes öra ”It’s not true you’re frigid. You’re a bitch in heat”.

Sin sexuella förmåga (eller brist därpå) är dock Bettys minsta problem när det snart blir uppenbart att mördaren är beredd att ta betydligt fler av hennes vänner av daga. Och vad är det för hallucinatoriska drömmar som hela tiden återkommer, vilka får Betty att undra om hon inte på något sätt ändå känner igen mördaren? Kan de till och med vara minnen?

En av Argentos mest berömda och framgångsrika filmer och visst kan jag förstå varför. Karln har ett jäkla handlag med kameran även om jag kan tycka att den i fallet Opera nästan är för rörlig. Särskilt som vissa scener blir väl utdragna. Det är banne mig inte många sekunder som den stannar upp och tillåter publiken att vila ögon och hjärna. Argento har monterat sin kamera på en elvisp och kör turboläge mest hela tiden. Eller så sitter den kanske på skallen på en vilt flaxande korp, vad vet jag?

Återigen fascinationen för fåglar som vi förstås känner igen från The Bird With a Crystal Plumage. Hela filmen inleds med att vi få se den luxuöst sammetsröda teatersalongen återspeglas i ett korpöga och fåglarna får till och med ha en klo med i spelet för att avslöja mördaren för dagen. I Bettys loge finns en gnistrande fågelmobil och liknar inte ”juvelerna” på hennes scenklänning blänkande fågelögon när kameran går riktigt nära?

Betty spelas av den 24-åriga spanjorskan Cristina Marsillach vars claim to fame var att ha spelat mot Tom Hanks året innan. Kanske inbillar jag mig bara, men jag tycker allt att hon har en liten Jennifer Connelly-vibb. Andra Phenomena-referenser skulle kunna vara rockmusiken som får ackompanjera morden (annars är soundtracket föga förvånande opera-tungt vilket i sin tur kanske kan ledas tillbaka till Infernos Verdi-aktiva första halva?) och det faktum att en del av handlingen utspelas i ett insektssurrande alplandskap. Men då är kullarna knappast alive with the sound of music, snarare med kvinnoskrik.

Cristina gör ett bra jobb som den utsatta Betty, vars roll dock blir väl offertung. Hon kan heller inte helt på egen hand dölja det faktum att historien är komplett crazy bananas. Väldigt lite av det som händer är det minsta rimligt om man tillåter sig att tänka efter i mer än två sekunder (Flickan som spionerar på Betty! Bensindunken i arkivet!) och de mångtydiga sexanspelningarna blir mer underliga än något annat. Argento verkar inte riktigt ha kunnat bestämma sig för om han ska förlägga alla sexuella antydningar hos sin patenterat Galne skurk eller om Betty faktiskt ska kunna få använda sin kropp till något annat än arbete och offer.

Å ena sidan en klassiskt snygg skottlossning genom en dörr. Å andra sidan ett slut som är beyond crazy bananas (faktum är att filmen hade varit bättre utan det). Profondo rosso, Suspiria och Tenebrae hade tillräckligt med andra fördelar för att jag skulle kunna släppa logiska luckor något så när, så bra är inte Opera. Men en nästan-bra Argento är fortfarande otroligt mycket bättre än en hel del annat som kraxar efter uppmärksamhet.

Dag två på årets skräckfilmsvecka. Idag tycks Fiffi ha känt för att skratta litegrann medan Filmitch förblir ett väl förborgat mysterium.

Annonser