alt. titel: The New York Ripper

Inte för att det hade hindrat någon av de tidigare giallo-regissörerna, men visst känns väl ett sjaskigt 80-tals-New York som en lämpligare jaktmark för en galen mördare än Roms anrika piazzor? På slutet av 70-talet hade exempelvis Son of Sam skördat 6 dödsoffer och ett 25 timmar långt strömavbrott ledde 1977 till förstörelse och plundring. De efterföljande arresteringarna var så voluminösa att redan överfulla fängelser svämmade över.

Den hårt prövade poliskommissarien Fred Williams är nu på jakt efter en illgärningsman vars främsta kännetecken är att han kvackar som en anka och sprättar upp kvinnor på löpande band. I sammanhanget kommer den unga Fay Majors lindrigt undan eftersom hon vaknar upp på sjukhus med livet i behåll. Däremot kanske man kan tycka att fysiker-pojkvännen Peter tar lite väl lätt på saken när hans omedelbara råd är att Fay inte ska tänka på attacken. Allt är ju över! Slutet gott, allting gott.

Nå, inte riktigt ändå. Fay får tillfälligt flytta hem till Peter och där blir hon återigen anfallen för att återigen räddas av en lycklig slump. Trots den här upprepningen verkar inte heller kommissarie Williams, med konsulten Dr. Paul Davis i släptåg, ta särskilt allvarligt på det hela: ”You are one lucky little lady!” Ska männen med sina gemensamma avfärdande-krafter kunna fånga mördaren innan Fay dukar under för hans vassa kniv?

Tjahapp, och här har jag gått omkring i vanföreställningen att jag gillar Lucio Fulci… Åtminstone är det bara att konstatera att den här närmast oslagbara stämningen som regissören fick till i sina övernaturliga skräckisar vilka föregick The New York Ripper lyser bjärt med sin frånvaro. Det sticker ärligt talat lite i ögonen, kanske av besvikna tårar, vad vet jag?

Om det som skiner igenom i The New York Ripper är Fulcis normala inställning till kvinnor och kvinnliga offer tycker jag att han lyckats dölja den ganska bra hittills. I det här fallet är emellertid kvinnor viljelösa offer, sköra leksaker i männens kraftfulla och (eventuellt) kompetenta händer. Filmen ger oss exempelvis den sexuellt företagsamma Jane Lodge, men det är ett personlighetsdrag som hon får betala dyrt för. Konsulten Paul Davis drar den briljanta (men så har han också ett IQ på 182…) slutsatsen att om mördaren är en kvinna består motivet av att hon är avundsjuk på de döda kvinnornas skönhet. Om mördaren är en man har han däremot med all säkerhet en frigid partner och måste ta ut sin sexuella frustration på annat sätt.

Förutom alla dessa mer eller mindre övertydliga manusrelaterade element är morden dessutom oftast rätt grisiga på ett otrevligt sätt. Effektmässigt finns det både bra och dåliga varianter (detsamma verkar gälla för kvaliteten på fotot) men slutresultatet är allt som oftast en ut- och uppfläkt kvinnokropp med brösten i vädret.

Även själva framställningen dras med sina klara nackdelar. Mördaren besitter viktig information där det inte är helt klart hur hen fått tag på den. Slutet gör anspråk på en känslomässig anknytning som jag aldrig får en chans att göra. Peter ska föreställa en fysiker som arbetar hemma men har en ynka svart tavla på väggen i vardagsrummet bredvid ett pingisbord.

Inte heller får någon riktigt tydlig huvudperson egentligen framträda, varför det blir svårt för mig som tittare att fästa mitt intresse eller engagemang någonstans. Istället tvingas jag dela min uppmärksamhet mellan främst Fay, Paul Davis och Fred Williams.

Och varför jag måste spendera så mycket tid i sällskap med Davis och Williams skulle jag verkligen vilja ifrågasätta, för det förekommer knappast något lysande polisarbete här. Viktig information letar sig fram med förfärande hastighet till radio-DJ:s som sedan kan sprida den för världens vindar. Genom hela filmen är polisen alltid minst två steg bakom mördaren samtidigt som de verkar kunna dra remarkabla slutsatser (mördaren är mellan 28 och 30 år och har bott i New York i hela sitt liv) från nästan bevis alls (två döda kvinnokroppar, varav en mer eller mindre genomrutten). Något slags fys-test måste det också ha varit åratal sedan Williams behövde genomlida, för en språngmarsch på inte ens hundra meter tycks ta honom till hjärtinfarktens rand. Själva lösningen på brotten och mördarens identitet kommer till stånd mer eller mindre av en slump.

Det trista är att jag tror att The New York Ripper, i likhet med Torso, hade kunnat bli en riktigt bra giallo. Skabbiga New York-gator är ju aldrig fel om vi säger så, inte heller panoreringar över grälla neonskyltar som utlovar ”Nude Live Show!” och ”Positions you’ve never dreamed about”. Plus ett manus där den sympatiske Jack Hedley fått porträttera en kommissarie Williams som i alla fall vet hur man genomför en polisundersökning.

Annonser