alt. titel: Tenebre, Unsane

Lyckligtvis består det italienska 80-talet av mer än Joe D’Amato och Umberto Lenzi!

Peter Neals våldsamma romaner innebär en förlösning för vissa personer. Personer som länge längtat efter att kunna ta itu med världens korruption och perversion. I Neals senaste bok, Tenebrae, beskrivs hur mördandet inte ger upphov till vare sig oro eller rädsla, utan en stor känsla av frihet.

Någon tar Neal på orden och gör processen kort med en ung snatterska som inte bara tar sådant som inte tillhör henne, utan sedan också försöker komma ur knipor genom att erbjuda varuhusdetektiven ett hembesök. (Detektivens initiala tvekan att anta erbjudandet avfärdas med ett hånfullt ifrågasättande av hans sexuella läggning, så man kan fråga sig vem det egentligen är som har makten i den situationen.)

Turligt nog för Peter Neal sker detta mord ett par timmar innan hans transatlantiska flight från New York landar på Aeroporto Internazionale Leonardo da Vinci. Så när polisen kommer för att trycka upp explicita brottsplatsbilder i nyllet på honom av kvinnan som hittats död med sidor från Tenebrae intryckta i munnen blir han i alla fall inte anklagad för att ha genomfört dådet på egen hand.

Men involverad blir författaren icke desto mindre eftersom mördaren redan hunnit lämna en liten kärlekshälsning till honom (Gil Grissom skulle kräkas fingeravtryckspulver om han såg hanteringen av det bevismaterialet) och dessutom ringer upp medan polisen fortfarande är på plats.

Och sedan rullar det på, både med morden och kopplingarna till Peter Neal. Författaren blir allt mer frustrerad och orolig eftersom han känner sig både indirekt skyldig till de våldsamma rakknivsmorden och rädd om sitt eget skinn. Men han är ju nu trots allt författare, van att konstruera plottar och logiska händelseutvecklingar. Kanske han själv kan göra lite efterforskningar och försöka lista ut vem mördaren är?

En miss i den kronologiska planeringen gjorde att jag såg Tenebrae direkt efter Profondo rosso. Utan de mellanliggande häx-filmerna Suspiria och Inferno blev den i mina ögon därför en rätt naturlig utveckling av Argentos giallo-produktion. Det man ju däremot kan fråga sig är varför Inferno inte fick heta Tenebrae istället. Risken finns att Argento bara tyckte det var ett coolt namn och inte brydde sig särskilt mycket om i vilka sammanhang han använde det.

När det gäller kameraarbetet är det fullt möjligt att Tenebrae är mer avancerad än Profondo rosso (det förekommer bland annat en extremt lång kameraåkning utanpå och sedan genom ett hus) men jag tycker fortfarande att den tidigare filmen är elegantare. Samtidigt är det frågan om Argento kanske inte varit ute efter så mycket elegans den här gången – miljöerna är allt som oftast kalla, ljusa (i märklig kontrast till filmens titel som alltså är det latinska ordet för mörker) och anmärkningsvärt ograciösa med tanke på att vi ändå befinner oss i Rom.

Eller gör vi det? Efter en kort glimt av Neal på John F. Kennedy International Airport dyker förvisso ordet ”Roma” upp i rutan men sedan finns det egentligen ingenting av det vi får se i filmen som stärker miljön i det avseendet. Inga kärleksfulla bilder av Forum Romanum eller Colosseum i gyllene kvällsljus. Ingen renässans-elegans, istället en hel del neo-brutalism och lådliknande betonghus. Dock alltid försedda med Argentos älskade fönster i olika storlekar, förstås.

Men så spelar staden heller ingen särskilt viktig roll i Tenebrae. Argento verkar med sitt manus snarare ha velat med leka tanken på hur verkligheten inspireras av konsten. Eller var det tvärtom? Är det Peter Neal som vi ska skylla på för att hans böcker är sexistiska och våldsamma? Reproducerar han mönster och företeelser som redan finns i samhället eller är han en del av de strukturer som ser till att vidmakthålla dem? Är han blott en skådespelare i den brutala mordföreställningen eller dess anstiftare och regissör?

Vid sidan av verklighet kontra konst är vi förstås också tillbaka i detta med perversioner och deras eventuella inflytande på både mördare och mord. Vem står egentligen för det abnorma – mördaren eller de (enligt hens syn) avvikande personer hen tar av daga? Under filmens lopp får vi ta del av vad man kan anta är ett minne av en kvinna som först förnedrar en okänd man genom att vällustigt trycka in en illande röd skoklack i hans mun och sedan blir brutalt knivmördad.

Just det, apropå det här med bristande elegans – inte heller morden sker med någon större finess. Rakkniven används med mer frenesi än subtilitet och ersätts efter ungefär halva filmen dessutom med rejäl yxa. Därmed inte sagt att det inte finns snygga scener även i Tenebrae, mot slutet kommer i relativt snabb följd två tablåer som är så överraskande i sin snitsighet att jag måste ta om dem ett par gånger innan jag ens kan gå vidare i titten.

Innehållsmässigt finns det mer i Tenebrae än Argentos tidigare filmer men jag är lite osäker på om den gode manusförfattaren egentligen får ihop det hela. På ytan och i en första tittning uppfattar jag det dock som mer eller mindre sömlöst och det är ju en kvalitet i sig. När det gäller frågan ”ska du bara se en enda giallo…” blir det i nuläget närmast dött lopp mellan Profondo rosso och Tenebrae, för de är ganska olika. Det beror lite på om man är sugen på raffinerad uppfinningsrikedom eller invaderande brutalitet.

Annonser