alt. titel: Rædslernes blodige by, Nightmare City, City of the Walking Dead, Invasion by the Atomic Zombies

Varför nöja sig med en Umberto Lenzi-film från 1980 när man kan få två?! Dags för Nightmare City.

Med start på flygplatsen och ett oidentifierat, militärt Hercules-plan invaderas staden av närmast odödliga monster. De har en omänsklig aptit på blod, kan bara tas av daga genom våld mot huvudet och deras tillstånd smittar. Zombies? Nej, nej, inte skulle väl Umberto Lenzi ta till så enkla knep för att skapa en kläggig ”skräck”film?!

Det har nämligen förekommit ett läckage vid Statens kärnkraftverk och representanter från Institutet för atomforskning kan efter en kort undersökning rapportera till den militära ledningen att monstren inte är utomjordingar men väl radioaktivt påverkade människor. Så alltså något heeeelt annat än zombies. Nå, om inte annat är monstren klart smartare än den generiske zombien då de kan hantera både sekatörer för att kapa telefonledningar och hissmaskinerier.

Umberto Lenzi begär av sin publik att vi ska bry oss ödena för TV-journalisten Dean Miller och hans läkarfru Anna, general Murchisons dotter Jessica samt major Warren Holmes konstnärlig lagda fru Sheila. Han lyckas inte med någotdera. Bland annat tack vare att han valt att göra Hugo Stiglitz, i rollen som Dean Miller, till sin huvudperson och att Hugo mycket möjligt kan vara worst actor ever. Han levererar varenda replik med ett fullkomligt nollställt uttryck, vilket faktiskt är helt oberoende av tafflig dubbning eller inte.

Jag hade en hel del invändningar mot både Eaten Alive! och årsbarnet Virus av Bruno Mattei men Nightmare City är till största delen direkt tråkig. Jämfört med Eaten Alive! känns den i och för sig mindre spekulativ men däremot full med undermåliga effekter. Zombiesarna har varierande ansikts-make up, där de ”värsta” ser ut som om de smetat vanlig lera i fejjan. Jag antar att det ska vara ett försök till att visa olika stadier av strålsjuka men påminner mest av allt något en femåring skulle försöka göra efter att en annan femåring beskrivit hur det ska se ut. Diverse redskap sticks prosaiskt in i kroppar varvid orangefärgat “blod” börjar rinna.

”Historien” går enbart ut på att de personer jag redan nämnt försöker undkomma zombiesarna. Varför monstren skulle ankomma till staden i ett militärflyg blir aldrig tydligt, inte heller hur det kommer sig att hela landet helt plötsligt är drabbat. Det där med att monstren bara kan förgöras med våld mot huvudet tycks aldrig komma till vare sig allmän eller militär kännedom och särskilt scenerna från Dean Millers TV-station känns mer än lovligt ”inspirerade” av Dawn of the Dead som ju kom två år tidigare. Samtidigt skulle The Running Man eventuellt ha kunnat hämta en del av sin ”pausunderhållning” härifrån eftersom en stor del av TV-stationens repertoar synes bestå av jazzdansare i glansiga, högt skurna, blå spandex-bodys.

Vill jag vara riktigt, riktigt snäll skulle jag kunna tolka Nightmare City som en slags pro-miljö, anti-kärnkraftspropaganda. Särskilt som Anna Miller får dra iväg i ett par obegripliga monologer om ”the human cycle” med uppgång och fall samt hur Coca-Cola är roten till all världens ondska. Men inte blir filmen roligare för det. Inte heller hjälper det extremt krystade Dallas-slutet. Det är helt uppenbart att Lenzi inte haft en jäkla aning om hur han skulle avsluta den här utdragna soppan. Nej, jag känner mig nog klar med signore Lenzi trots att IMDb listar ytterligare 63 regissörs-credits.

Annonser