Mangiati vivi! (1980)

alt. titel: Omänsklig fasa, Eaten Alive!, Eaten Alive!…by cannibals

DVD-omslaget utlovar att Eaten Alive! innehåller Landskronabördiga Janet Ågren i ”sin mest smakfulla roll”. Med tanke på att hon i Eaten Alive! blir våldtagen med en stendildo doppad i ormblod vill jag helst inte tänka på vad hon kan ha ställt upp i för ytterligare filmproduktioner.

Efter att ha dödat tre män med blåsrörspilar doppade i kobragift blir den mystiske gärningsmannen påkörd och dödad. Den enda ledtråd polisen hittar på honom är en filmremsa adresserad till en viss Diana Morris. En av de överordnade poliserna intygar att det hela är ”very, very spooky”. Dianas syster Sheila kallas från Alabama till New York men kan inte ge någon klarhet i fallet.

Från en stackars brännmärkt kvinna får hon dock veta att Diana sannolikt lämnat staterna för att följa den karismatiske sektledaren Jones Jonas till Nya Guineas djungler. Kvinnan själv hoppade av Jonas sekt när hon insåg vad han var för en typ. Men hon verkar inte ha lyckats särskilt bra med sitt nästa mansval heller eftersom han raskt börjar klå upp henne på ort och ställe för att hon står och pratar med främlingar. Eftersom Sheila och hennes följeslagare fått veta det de behöver från kvinnan ser de för gott att dra därifrån fortare än kvickt.

På plats i Nya Guinea slår Sheila följe med Vietnamveteranen Mark. Mark är dock inte bra på särskilt mycket mer än att kolka J&B och när deras kanot sjunker går hans första tanke till hur mycket sprit som gått förlorad. Snart är de ohjälpligt förlorade i djungeln och omgivna av blodtörstiga (och kåta) kannibaler. Som genom ett under räddas de men det är egentligen bara ett fall av det gamla välbekanta: ur kannibalaskan, in i sektelden. Sheila träffar förvisso Diana men samtidigt fångas Jonas intresse av den sköna svenskan.

Just, för Sheila spelas förstås inte av någon annan än denna Janet Ågren. Hennes medaktör Mark porträtteras i sin tur av Robert Kerman, en man som också hade en framgångsrik porrkarriär där han bland annat två år tidigare agerat i klassikern Debbie Does Dallas.

Jag tyckte ju att Cannibal Holocaust var både ruggig och intressant men hade väl på känn att jag knappast kunde förvänta mig den standarden från alla kannibalfilmer. Den känningen bekräftades med råge av Eaten Alive! som i slutänden inte synes ha mycket existensberättigande i filmvärlden.

Dels är den mer av en sektfilm än en kannibaldito där det stora hotet snarare utgörs av Jonas och hans färgglada kaftaner. Att dra på med en sådan historia knappa två år efter händelserna i Jonestown, där dryga 900 pers fick sätta livet till, är bortom smaklöst. Just tidsaspekten gör det väldigt svårt att dra på munnen åt de egentligen skrattretande scenerna där hela bandet ska dra i sig hallucinogena droger eller kobragift till tonerna av ”Battle Hymn of the Republic” (en melodi som för svenskar torde vara mer känd till orden ”Femton öre kostar supen…uppå Halta Lottas krog”) vars text det är helt uppenbart att ingen kan ett ord av.

I den mån Eaten Alive! är en kannibalfilm känns den samtidigt extremt unken eftersom det gärna blir närbilder på märkliga ceremonier eller flinande bruna ansikten som med maskstungna tänder sliter i vad som ska föreställa rått kött och inälvor. När det dyker upp ett par helikoptrar i horisonten hytter de med sina spjut, skuttar omkring och skriker ooga-booga-obegripligheter. Exotifiering är väl det snällaste man kan säga om den framställningen.

Det förekommer också flera sex- eller våldtäktsscener där det minst problematiska med dem är att det ibland är något svårt att avgöra skillnaden. De tjänar inget som helst syfte förutom att göra det hela riktigt snaskigt, en känsla som understryks av att när det ska bli ligga av mellan våra huvudpersoner Sheila och Mark sker det off camera.

Dessutom är det en jäkla massa stackars ormar och ödlor som får sätta livet till. Filmen innehåller klipp från fajter mellan en apa och en pytonorm samt mellan en rovfågel och en kobra och jag kommer på mig själv med att sitta och hoppas att det är klipp som regissören Umberto Lenzi snattat från valfri naturfilm.

En gissning är att det myckna djurdödandet ska vara en slags ersättning, för herreminje vad usla effekter det är i det här filmen. En av kannibalerna svingar en kniv (som för övrigt är en stilett med pärlemorhandtag), Paola Senatore som spelar Diana skriker och i nästa klipp har kannibalen en köttklump i händerna som ska vara hennes bröst. Kameran tycks betydligt mer intresserad av att se till att få en bra bild av hennes välansade buske än hennes avhuggna ben, vilket sannolikt beror på att underbenet helt uppenbart är nedgrävt i marken under henne och så har filmteamet stänkt på lite blod på ”stumpen”.

Nej, Eaten Alive! alternerade mest mellan att antingen vara tråkig eller grisig mot både icke-européer, kvinnor och djur. Det finns en viss risk att det är allt kannibalgenren har att komma med. Jag är osäker på om jag vill ta reda på mer i den saken…