Antropophagus (1980)

alt. titel: The Beast, Anthropophagous: The Beast, Man Beast, The Grim Reaper, Anthropophagus: The Grim Reaper, The Zombie’s Rage, The Savage Island

Säg namnet ”Aristide Massaccesi” och jag kan lova dig frågande blickar från de allra flesta. Säg ”Joe D’Amato” och några kommer åtminstone att nicka igenkännande (varav ett par då säkert tänker på ”Joe Dante” istället).

Joe D’Amato får väl ändå sägas inneha en slags herostratisk ryktbarhet i filmvärlden med filmer som Erotic Nights of the Living Dead och Porno Holocaust (för att inte tala om Papaya, Love Goddess of the Cannibals) på meritlistan. Mest känd torde han dock vara för sina två bidrag till den brittiska video nasty-listan, vilka på grund av sina titlar dessutom står allra först: Antropophagus från 1980 och Rosso sangue/Absurd från 1981.

Dags alltså för D’Amatos första video nasty-film! Kan man sin grekiska utgör filmens titel en rätt bra beskrivning av vad innehållet kommer att bestå av: ánthrōpos (ἄνθρωπος) betyder ”människa” och phagein (φαγειν) betyder ”äta”. Ett skrämmande och fantasieggande koncept som beskrevs av den grekiske historiken Herodotos redan 440 f.Kr. Då rörde sig dessa kannibaler runt Ukraina och Herodotos visste att berätta att ”the manners of the Androphagi are more savage than those of any other race”.

Vid pass 1980 har de kannibalistiska tendenserna dock rört sig söderut och vi befinner oss istället i Herodotos hemland Grekland. Julie ber seglargänget att få hänga på deras resa eftersom hon ska besöka vänner på just den avlägsna ö som de är på väg till. Daniel säger raskt ”ja” med en sugande blick medan Carols ögon signalerar ett helt annat budskap.

Väl framme på ön går de runt i den fullkomligt övergivna byn och hittar en ruttnande kropp, varpå de bestämmer sig för att båten på det hela taget känns som en tryggare plats. Vilket den också vore om den inte drev omkring en bra bit ut i havet. Därmed finns inget annat än att ta sig fram till huset som ägs av Julies vänner samt undra över vad som kan ha hänt båtens ägare och den gravida Maggie som var kvar ombord.

Vännernas hus är också det tomt. Eller tycks vara det, för efter ett tag hittar de den blinda dottern Rita som är hysteriskt rädd för en okänd man som knallar omkring på ön och luktar blod…

Egentligen är det förstås helt meningslöst att förvänta sig någon slags kvalitet i en film som blivit känd enbart på grund av sin förmåga att äckla den brittiska censuren. Men jag måste erkänna att jag ändå inte hade räknat med en så pass tråkig film som Antropophagus till slut visade sig vara. Relativt omgående sitter det förvisso en köttyxa i skallen på en oanande tysk solbadande turist men efter det dröjer det egentligen till filmens sista halvtimme innan det börjar hända grejor.

Lägg till det att både kannibal-sminkning och kläggeffekter lämnar en del övrigt att önska. Ett electronica-score som inte gjorde någon glad. Plus att det med den klumpiga dubbningen (som i versionen jag såg dessutom var rejält grötig) blir mer eller mindre omöjligt att avgöra hur skådisarna presterar. Bland dem återfinner vi dock både Tisa Farrow samt George Eastman, en man som i likhet med regissören var mer känd under sin pseudonym än sitt riktiga namn, Luigi Montefiori. Eastman fick med sin imponerande längd (dryga 2 meter) ofta spela skurk i italienska skräckisar, en roll som han exempelvis presterade med den äran i kultklassikern I nuovi barbari. Han hade dessutom fler strängar på lyran och har därmed också skrivit manus till dagens film. Vare sig skådisinsatsen eller manusförfattandet bör rimligtvis ha varit särskilt krävande om man ser till slutresultatet.

Till slut börjar jag till och med undra varför filmen i hela fridens namn ens hamnade på den där video nasty-listan men där levererar åtminstone Antropophagus i slutänden. Inte heller det av någon större kvalitet eller äckelfaktor, dock. Däremot måste jag erkänna att filmens kannibal åtminstone får lov att avsluta sin insats som det bör en hard core-dito: ätandes sina egna inälvor.