alt. titel: Dario Argento’s Inferno

1977 års Suspiria tycks ha blivit något av en överraskande hit för Dario Argento. Och inte ens i slutet på 70-talet var man främmande för att vilja få lite draghjälp från passerade framgångar så, hey presto! Argentos nästa film, Inferno, blev alltså en uppföljare till Suspiria som nu sades utgöra första delen i en trilogi – Le Tre madri eller The Three Mothers.

I Suspiria dolde sig ju ett häxförbund på Freiburgs dansakademi, ledda av den onda Helena Marcos (i den filmen kallad “La regina nera”). Med hjälp av en berättarröst informerar Inferno oss tittare per omgående att Marcos egentligen var Mater Suspiriorum, en av tre onda häxsystrar (så varför kallas trion inte för “Le Trei soror” istället?). De andra två, Mater Tenebrarum och Mater Lachrymarum, befinner sig i New York och Rom. Och det här vet berättarrösten eftersom den tillhör författaren av en bok vid namn The Three Mothers (som trots titeln tycks vara skriven på latin), Varelli.

Den som läser sig till kunskap om Mater Tenebrarum är Rose Elliot och det slumpar sig inte bättre än att hon har en lägenhet i samma hus som Varelli säger sig ha byggt som bostad åt den grymmaste av systrarna. Efter diverse turer framåt, bakåt och cirkus tusen andra riktningar är Rose försvunnen och hennes bror Mark kommer för att leta reda på henne. Men kommer han att kunna lösa husets mysterium och reda ut vem av alla dess märkliga hyresgäster som han kan lita på?

Inferno är som en vuxen Suspiria. Istället för yngre elever har vi förvärvsarbetare eller åtminstone universitetsstudenter (Mark pluggar musik i Rom till vardags). Istället för en skola befinner vi oss i ett vanligt hyreshus (så vanliga de nu kan bli i Dario Argentos händer). Och istället för en suggestiv och fungerande svulstighet som frossar i scenografi och färger får Inferno nöja sig med en art nouveau-inspirerad hyreshusfoajé samt lite slumpartat gräll belysning här och var.

I det här fallet ska ”vuxen” alltså tolkas som tråkigare. Det blir tyvärr allt för uppenbart att utan Suspirias stämning blir mycket i Inferno bara långdraget. Scenen där den halte antikhandlaren ska försöka dumpa en säck i en närliggande damm pågår i en evinnerlighet. När han möter sitt svärmande råttöde påminner det hela mer om när Béla Lugosi(s stuntman) måste brottas med en bläckfisk i Ed Woods Bride of the Monster. För att vara riktigt säker på att publiken faktiskt ska fatta vad som pågår får mannen skrika ”The rats are eating me!” medan rådisarna själva mest klänger omkring på ett par rödmålade ben som för dem sannolikt framstår som världens roligaste klätterställning.

Kopplingen till ”föregångaren” Suspiria är lövtunn och måste som synes hamras in omedelbums för att publiken ens ska ha en aning om att en sådan koppling existerar. Och med ett tråkigare bildspråk blir fördragsamheten med ännu större logiska luckor ännu mindre.

Det pågår konstigheter på två fronter, både hos Mark i Rom och Rose i New York, trots att Mater Tenebrarums hemvist sägs vara den amerikanska storstaden. Vem eller vilka det är som förföljer Mark och hans bekanta i Italien (samt har ett bubblande alkemilabb i en bibliotekskällare) blir aldrig klart. Inte heller blir det tydligt hur de tre mödrarna uppenbarligen kunde förlora sina närmast oövervinnerliga krafter så att Mater Suspiriorum nu är dödad av Suzy Bannion och det dessutom finns ganska många exemplar av Varellis bok som flyter omkring på den antika bokmarknaden och på hyllorna i imposanta bibliotek. En bok som faktiskt beskriver hur mödrarna ska kunna besegras. Det ges heller inget intryck av att Mater Tenebrarum hade något på gång innan Rose började gräva i mödra-mytologin via Varellis bok. Så det där med att styra över världen medelst sorg, tårar och mörker ska kanske tas med en nypa salt?

Argentos fascination för vatten har hängt med från Suspiria. Återigen har vi piskande stormar med syndaflodsregn, brusande gatubrunnar och porlande vattenkranar men dess närvaro är fortfarande helt betydelselöst för själva historien eller mödra-mytologin (men scenen i den översvämmade festvåningen i Roses NY-hus ÄR snygg). Till det kommer ett antal sönderslagna glas- eller porslinsföremål som det inte heller görs någon poäng av. Och om det spelar någon större roll huruvida det är fullmåne eller inte håller rollfigurerna det i så fall för sig själva.

Nej, Inferno blev ett nerköp i de allra flesta avseenden jämfört med Suspiria. Kanske var det lika bra att Argento kastade alla övernaturligheter och krystade trilogisammanhang överbord när han gick vidare.

Annonser