Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Jag bestämde mig för ett riktigt tant-tema när jag inledde årets upplaga av Malmö filmdagar och följde upp Nothing Like a Dame (premiär i slutet på denna vecka) med RBG. Men medan de engelska 80-åringarna presenterades i ett skirt brittiskt sommarhus bland böljande kullar inleder den amerikanska motsvarigheten på gymmet. Till pumpande musik får vi se hur en fågelspäd liten gumma, iförd en joggingdress med texten ”superdiva!”, coachas till ytterligare ett par sekunder plankstående av en PT som är typ tre gånger så stor som hon. Och så bara några fler repetitioner med de färgglada hantlarna.

Om detta ska vara illustrativt för skillnaden mellan England och USA eller mellan skådespelerikonsten och juridiken låter jag vara osagt. Inte minst för att RBG snart har mig i ett fast grepp. Filmen som sådan är verkligen inget under av nyskapande när det gäller framställning – en myriad av äldre nyhets- och intervjuklipp varvas med nyfilmat material. Men för min del är det alldeles lagom eftersom själva ämnet, Ruth Bader Ginsburg och hennes karriär, är fullkomligt trollbindande.

En ung kvinna som i 17-åldern förlorade sin mor men aldrig glömde hennes två livsvisdomar: ”Be a lady” och ”Be independent”. I det tidigare fallet menar Ruth att den vägledande attityden för hennes del har varit att aldrig bli arg eller upprörd över motgångar och mothugg. Taktiken har istället handlat om att långsamt och metodiskt övertyga meningsmotståndarna om varför hennes ståndpunkt är den enda rimliga. Tesen ”Don’t get mad, get even” nämns aldrig men är allestädes närvarande.

Alla, från barndoms- till studiekamrater och kollegor, är rörande eniga om att Ruth aldrig varit en agitator eller orosstiftare men att hon besitter en ”quiet magnetism” som understryks av hennes obevekliga förmåga att alltid gå rakt på sak. Småprat om familjen, hälsan och väder ligger inte för denna kvinna.

Såsom en av få kvinnliga juridikstuderande på 1950-talet är det inte särskilt konstigt att Ruth blev intresserad av det dåtida samhällets könsdiskriminering. Medborgarrättsrörelsen hade haft hyfsad framgång (i alla fall relativt sett) när det gällde rasdiskriminering, nu var det kvinnornas tur.

Ruth beskriver att med så få kvinnor (nio stycken) i en klass på cirkus 500 män blev varje svar hon och hennes medsystrar avgav inte bara en reflektion på dem själva utan hela kvinnosläktets förmåga att klara av en juridikutbildning på Harward. Vissa av hennes medstudentskor blev säkert för evigt tillplattade av att bli kallad till en middag med fakultetens dekanus. Inte för att fira deras prestation, långt därifrån. Istället förhörde han var och en av dem hur de kunde motivera sin närvaro när allt de gjorde var att ockupera en plats som rätteligen borde ha tillhört en man. Så icke Ruth (som sagt, ”Don’t get mad…”).

I ett sådant genusklimat är det förstås inte särskilt konstigt att jobb på en respektabel advokatfirma inte var att tänka på, varför Ruth hoppade på det akademiska tåget (Columbia och Rutgers) och snart var ansvarig för kurser om ”Women and the law”. Tyvärr berättar inte RBG det allra minsta lilla om det faktum att Ruth i början av 60-talet tydligen också spenderade en hel del tid i Lund för att forska (givetvis lärde hon sig svenska på kuppen också) men det är ju sådant Wikipedia finns till för.

Ruth lade dock sakta men säkert sten till sten på det lilla fartgupp som behövdes för att börja stjälpa den könsdiskriminerande vagnen. Vid det här laget är jag som tittare inte ett dugg förvånad över att hon redan i början av 70-talet stod inför USA:s högsta domstol. Då pläderade hon bland annat för att kvinnliga rekryter givetvis borde vara berättigade till samma bostadsbidrag som sina manliga kollegor men däremot slippa kommentarer som ”You’re lucky we let you in here at all”. Ett tydligt exempel på Ruths vidsynthet och fokus på det slutgiltiga målet är att hon strax efter åtog sig ett fall där en änkling inte var berättigad till samma barnbidrag som änkor. Allt under parollen ”gender based discrimination hurts everyone”.

Det trevliga med en sådan här pass nyproducerad dokumentär är att den också har möjlighet att ta in den nytändning som Ruth Bader Ginsburg fått bland en yngre generation. I mitten av 2010-talet har hon blivit ”Notorious RBG” samt ett internet- och samtidsfenomen, närmast superhjältestatus, av sällan skådat slag.

Men även om Ruth inte sällan framstår som närmast robotlik i sin förmåga att hålla fokus och arbeta långt in på småtimmarna finns det också utrymme i RBG för både hennes operapassion och familjelivet. Det sistnämnda ger förstås anledning till funderingar eftersom barnen Jane och James säger att de beundrar sin mammas arbetskapacitet men i samma andetag också berättar hur mamma ofta sov hela helgerna av ren utmattning. Hur de hade en anteckningsbok med titeln ”Mommy laughs” och att noteringarna i den var hjärtskärande fåtaliga. Vilket å andra sidan framstår som lite märkligt för oss tittare eftersom vi får privilegiet att träffa en kvinna som förtjust skrattande kommenterar att en Saturday Night Live-sketch om henne själv är ”marvellously funny”. Kanske är det bara en åldersfråga?

RBG är en persondokumentär som är både upplyftande och inspirerande. Den visar att förändringar inte handlar om att förstöra historien (en ofta artikulerad rädsla från människor som inte längre ”känner igen sig”) utan att bygga en ny. Ibland kan faktiskt enskilda människor göra stor skillnad.

På själva visningen var jag ensam i Malmö, men fick sedan sällskap av Jojjenito som också lät sig fascineras av Ruth.

Annonser