När det kommer till advokatthrillers torde det absolut mest välkända namnet fortfarande vara John Grisham. Med start 1989 och A Time to Kill har det hunnit bli inte mindre än nästan 40 romaner och tiotalet filmadaptioner (inklusive det något otippade paret Skipping Christmas och Christmas With the Cranks).
Grisham är en sådan där författare som går bra på flygplatser, böcker som man plockar upp för en stunds förströelse och detsamma gjorde jag med The Partner från 1997. Ingen av hans mer välkända alster vad jag kan bedöma men en Grisham är en Grisham är en Grisham och det var gott nog för stunden.
Partnern i det här fallet är Patrick Lanigan. En man som blåste sina advokatkollegor och drog från Mississippi med en jäkla massa kosing. Nu har han dock blivit påkommen och släpats tillbaka till good ole US of A för att rättvisa ska skipas. Men Patrick visar sig ha en hel kortlek uppstucken i rockärmen och det är ett hektiskt jobb för hans försvarare Sandy McDermott att hålla jämna steg med sin klient. Samtidigt som Patrick försöker undkomma rättsliga efterspel i nutiden rullas även historien om hur han lyckades fly med pengarna fyra år tidigare upp i samtal med både Sandy och en gammal domarvän.
Den några år äldre författaren Scott Turow är absolut inte lika produktiv som sin kollega med blott elva böcker och fyra filmadaptioner innanför bältet. Medan Grisham kursat 275 miljoner böcker världen över har Turow stannat på modesta 30 miljoner. Men kvantitet är inte allt och en titel som Presumed Innocent kanske slår an en sträng? Turows debutroman som filmatiserades av ingen mindre än paranoia-veteranen Alan J. Pakula (vilken i och för sig tre år senare även tog sig an Grishams The Pelican Brief).
I det här fallet valde jag dock att låta The Partner efterföljas av Pleading Guilty från 1993, Turows tredje roman. Även här har vi faktiskt en advokat som blåst sina kollegor men huvudpersonen är istället den medelålders och avdankade McCormack Malloy som får i uppdrag att leta rätt på den försvunne.
Trots ytliga likheter i advokatupplägget och försvunna pengar är romanerna förhållandevis olika. Grisham är mycket förtjust i sina sydstatsmiljöer och Biloxi med omnejd spelar en stor roll i The Partner. Inte minst temperaturmässigt, då det förekommer upprepande hänvisningar till både värmen och fuktigheten. Turow förlägger istället sina romaner till det mer kylslagna mellanvästern men jag skulle säga att hans fokus inte ligger på det rent geografiska läget utan på en abstraktare stämning. Det är gråkallt och bistert, men det är en atmosfär som bygger på personer och organisationer snarare än miljöer.
Grisham är bra på både den övergripande historien och tryfferande detaljer. Vilket är närmast nödvändigt eftersom hans bok innehåller fler kluriga vändningar och kryphål än M. Night Shyamalans samlade filmproduktion. Efter ett tag inser jag att jag tyvärr tappat intresset i all denna klurighet för hur Patrick Lanigan lyckades med sin kupp och hur han nu ska undkomma lagens långa arm.
Styrkan hos Turow ligger däremot till stor del i hans språk, Time dubbade honom redan 1990 till ”Bard of the Litigious Age”. Det är vackert, poetiskt och melankoliskt samtidigt som det när så krävs lyckas skapa den rätta thrilleranspänningen. Hans huvudperson Mack är en man med fel och brister, ingen större överraskning där, men författaren lyckas få i alla fall mig att bli intresserad av honom som individ. Problemet med Turow blir tyvärr att även hans upplägg är så pass komplicerat att jag från gång till annan finner mig helt bortkollrad. Jag hänger kvar till slutet men det är mest på ren princip för själva upplösningen har jag återigen tappat intresset för.
Är man bättre än jag på att hänga med i ekonomisk-juridiska krumsprång skulle jag absolut rekommendera Turow framför Grisham. Är man bara intresserad av en stunds förströelse skulle jag nog också hellre framhålla Turow, helt enkelt för att jag upplever honom som en skickligare författare. Synd bara att han inte i det här fallet var riktigt lika bra på att snickra ihop en fängslande berättelse.
Pleading Guilty (1993)
The Partner (1997)
Grisham har jag läst en hel del av o de är både lättlästa och förhållandevis lättglömda. Minns att jag gillade Regnmakaren samt en bok om en jury i ett tobaksmål.
Turow har jag inte läst något av men tar till mig tipset
Som du säger, Grisham är absolut lättläst på samma sätt som många andra thrillerförfattare. Och i det fallet skulle jag absolut rekommendera Turow som ett snäpp ovanför mainstreamträsket