Gräns (2018)

Tina känner sina gränser. Hon kuskar mellan tullarjobbet i Kapellskär (småsmugglande minderåriga varvade med tuffare skurkar) och det lilla huset där hon bor med Roland och hans hundar. Hundintresset är inget de delar, inte mer än de ”delar” på varsin smal enkelsäng på olika sidor i sovrummet. Kanske inte det mest upphetsande av liv men Tina vet att nöja sig. En kvinna som ser ut som hon kan inte gapa efter mycket mer i dagens samhälle.

Men det är innan Vore fångas hennes vanligtvis så finmaskiga tullarnät. Tina har en fantastisk förmåga att få span på folk som har mer eller mindre skitigt mjöl i påsen när de kliver av färjorna. Men när det gäller Vore går hon bet. Det är något med honom som får alla hennes sinnen att gå på högvarv, ändå gömmer han inget i vare sig väska eller kroppsöppningar.

Jag kan inte komma ifrån att det mest fantastiska med Gräns är att den är Sveriges Oscarsbidrag. Den går säkert att sälja in som en ”ovanlig kärlekshistoria”, för det är självklart att Vore inte kommer att försvinna lika enkelt ur Tinas liv som önskedrömmen om AfS:s inträde i riksdagen. Men så här ovanligt tror jag nog inte att majoriteten av de som ska välja ut de fem finalnomineringarna var riktigt beredda på. Och det är jäkligt coolt.

I övrigt låter jag mig helt och fullt förundras över det fantastiska jobbet med Tina och Vores uppenbarelser. Deras ansikten är så pass aparta att det är uppenbart att det rör sig om några slags masker men själv hade jag ingen klar bild av vare sig Eva Melander eller Eero Milonoff, så deras kroppar tog jag för givna. Vilket de alltså är ett misstag, vilket man snabbt inser när man ser en glamorös röda-mattan-bild av skådisarna.

Den stora vinsten i Ali Abbasis filmatisering av John Ajvide Lindqvist-novellen (från samlingen Pappersväggar) är att han gjort skogen runt Tinas hus till något mer än bara en miljö i vilken vår huvudperson trivs. I nuläget kan jag inte komma på någon mer nyskapande formulering än att ”den blir en karaktär i sig” men det är så det känns. Alla som någonsin befunnit sig mer än fem minuter i en svensk skog känner igen intrycken som förmedlas i Gräns, vare sig det gäller droppande träd, fuktig mossa eller humusdoftande vatten.

Överhuvudtaget är Gräns en sinnlig film, dess kameror går gärna nära, nära ansiktena på dramats deltagare och det är stort fokus på hörsel, syn, lukt, smak och känsel. Vädrande näsor, valkiga händer med sorgkantade naglar som i passionens hänförelse gräver sig djupt ned i mossan. I det avseendet tycker jag att både filmen och skådespelarna lyckats bra med att förmedla den känslan även till mig som tittar.

Men när jag sedan kommer till själva historien och relationen mellan Tina och Vore blir jag aldrig lika övertygad. Jämfört med novellen (som jag läste innan tittningen, dumt eller inte låter jag vara osagt) har det gjorts en del dramaturgiska förändringar som jag kan förstå syftet med, men jag vet inte om jag tycker att de resulterat i en bättre historia. Jag fattar aldrig riktigt varför Vore med en gång måste vara så himla konstig eller varför Tina måste vara korthuggen, på gränsen till otrevlig, i umgänget med sina kollegor.

Gräns har också lagt in en avsevärt skarpare konflikt i Tinas relation till Vore som förvisso är lovvärd (man skulle kunna säga att manuset har försökt att skala bort några av de tolv åren som novellen har på nacken) men som samtidigt gör det hela en smula övertydligt. Bilden av mänsklighetens uselhet och rättssystemets tandlöshet känns allt för slentrianmässig när den läggs sida vid sida med Tina och Vores relation.

Av filmer som måbra-mässigt och enahanda behandlar temat ”hitta dig själv” går det tretton på dussinet. Gräns är inte en av dem. Jag önskar bara att jag hade kunnat hitta mer att tycka om i den.

Annons