Papillon (2017)

Anslaget i denna nya Papillon, alltså en remake av den klassiska filmen från 1973, lämnar lite utrymme för tvivel. ”Based on a true story” och så får vi blicka rakt in i Charlie Hunnams uppriktiga bruna ögon. Detta kommer att bli his-tory! Som jag kommenterade redan i min text om originalet finns det emellertid en hel del frågetecken kring sanningshalten i historien om Henri Charrière, kassaskåpstjuven som gick under smeknamnet ”Papillon” på grund av sin fjärilstatuering på bröstet.

Men som sagt, inga sådana tveksamheter i denna nya version. Filmen försäkrar oss till och med att Papillon verkligen blev falskeligen anklagad för hallick-mord för att vi verkligen inte ska behöva tvivla på att han är en Schysst Kille. En kille som 1931 blir förvisad från den franska nationen tack vare sitt förmodade ”brott” och istället skeppad till kolonin Franska Guyana i Sydamerika. Redan på båtresan tar han sig an den spenslige Louis Dega mot en rundlig betalning, allt i syfte att så snart som möjligt ta sig tillbaka hem igen. En rätt dryg resa kan man tycka, men Papillon verkar inte hysa den minsta tveksamhet att hans heta vilja ska ta honom hela vägen tillbaka till Frankrike.

Eftersom jag nu nyss hade sett originalet var det förstås omöjligt att inte sitta och jämföra de olika upplagorna i huvudet allt eftersom Papillon anno 2017 framskred. Dumt eller inte kan man diskutera, men nu var det som det var. I slutänden blir utslaget att filmerna faktiskt var oväntat likvärdiga men sinsemellan olika. Stämningsmässigt är de två upplagorna faktiskt rejält olika. Originalet hade en lättsamhet, särskilt i dialogerna mellan McQueen och Hoffman, som jag tyckte var ganska befriande. Inte minst som den ibland kombinerades med en råhet som därmed kändes överraskande.

Till skillnad då mot remaken som, i likhet med många andra nutida filmer, är synnerligen sammanbiten och bister. Att bli förvisad till ett kolonialt djungelhelvete till fångläger är inget man skämtar om! Remaken är förstås minst lika rå, vilket om inte annat görs tydligt i samma sekund som den första båtfången får buken uppsprättad som en fisk för några usla sedlar (”I know you hide your money in your guts”). Brutaliteten blir bara mer förväntad. Detta faktum understryks av att fotot inte är lika konstfärdigt, utan mer av ett rakt-upp-och-ned-pang-på-rödbetan-arbete (möjligtvis med undantag för en hel del skakig handkamera och ett kuriöst fokus på att filma fötter i alla möjliga vinklar). Inga krusiduller, här inte.

Jag gissar att stämningen i originalet i alla fall till viss del hänger ihop med kemin som fanns mellan McQueen och Hoffman som filmens motvilliga odd couple. Tyvärr klarar inte Charlie Hunnam och Rami Malek av att återskapa den känslan. De gör helt ok prestationer var och en på sitt håll, men när det kommer till kritan är båda två ganska platta. Hunnam har ju redan satt tassen i den björnfällan både en och två gånger men när det gäller Malik ska det bli intressant att se hur han gör sig som Freddie Mercury i den kommande Bohemian Rhapsody. Jag tror att han kan kanske klämma ur sig något bättre under andra förutsättningar.

Nej, förresten, nu var jag faktiskt lite orättvis mot Hunnam. Scenen när han får sin första smuggelkokosnöt i isoleringen är faktiskt riktigt bra. Jag blir övertygad både av hans tacksamma tårar och lycksaliga leende.

Remaken gjorde å sin sida vissa saker tydligare där en del faktiskt var sådant jag hade undrat över. Exempelvis varför kassaskåpstjuven Papillon var så pass bra på att slåss (han hade tagit värvning i flottan), vilket årtal vi faktiskt började i eller att de olika fånglägerdelarna (isoleringen, slutförvaringen, arbetslägret) låg på olika öar utanför kolonikusten. Däremot kan jag tycka att just den här Schyssta Kille-vinkeln blev lite väl övertydlig, både i och med upptakten och att Papillon dessutom flera gånger under filmen måste påpeka att han inte vill döda någon under sina flyktförsök.

Kanske var det bara för att jag kände till historien i förväg men jag tyckte att den nya filmen var rappare i sitt berättande. Den lyckades också skapa en spänning i delar av flyktscenerna, vilket originalet inte klarade av. Remaken kändes helt enkelt som en mer sammanhängande historia, bland annat för att den var tydligare med hur lång tid som förlöpte. Vi slipper dessutom originalets halvunkna sidohistoria med den barbröstade infödingskärestan.

Vissa saker förbättras alltså i den nya versionen. Tyvärr fanns det samtidigt element som blev avgjort sämre eller i alla fall fånigare. Till det hör att Hunnam så uppenbart blivit castad för sin imponerande fysik. Det är väl en sak att han kan nakenfajtas så det står härliga till men när han i isoleringen helt plötsligt börjar slita av sig skjortan bara för att han kommer igång med sin workout (tack vare de ovan nämnda kokosnötterna) känns det inte trovärdigt. Inte heller att han under sina sammanlagt sju år i isoleringscell aldrig missat ett enda drag med tandborstarna som fångarna uppenbarligen måste ha utrustats med eftersom hans tänder ända till det bittra slutet är tryggt vitglänsande och jämna.

Remaken av Papillon är ingen dålig film, däremot kan man fråga sig vilket syfte som fanns med dess tillblivelse. Att (än en gång) klaga på ett straffsystem som är avskaffat sedan 65 år? För egen del kan jag tycka att originalet varken är tillräckligt bra eller tillräckligt dåligt för att motivera ett nytt försök med samma historia. Men det är ju jag, det.

Papillon var en av de filmer som Malmö filmdagar bjöd på. Cecilia bjöd på sällskapet.