Kolonier kan man ha till mycket. Råvaror, vetenskapligt intressanta djur och växter, lämplig mellanlandning på väg till en större och rikare koloni, strategisk befästning mot en annan, fientlig kolonialmakt. Eller också kan man använda dem som förvaring av misshagliga individer. Avskedsorden till brottslingarna som ska skeppas iväg till Franska Guyana (i nordöstra Sydamerika, stort ungefär som Österrike) är att Frankrike härmed tvår sina händer. Det bästa fångarna kan göra är att glömma sitt gamla hemland, för när de avtjänat sitt straff kommer de flesta av dem ändå att behöva stanna kvar.
Det räcker med att ha sett en endaste fängelsefilm för att fatta att den kortvuxne, smale och glasögonprydde Louis Dega är det möraste av lammkött i ett sådant här hårdfört gäng. I likhet med sina moderna motsvarigheter är gröngölingen förstås bara skyldigt till ett ”white collar crime” – förfalskning och förskingring. Ett förhållande som den tuffare Papillon (så kallad på grund av en fjärilstatuering tvärs över bröstbenet) gärna utnyttjar. Har erbjuder sina livvaktstjänster och det dröjer inte länge innan Dega inser det kloka i att betala för att slippa få en kniv i halsen.
Väl framme i Sydamerika litar Dega och Papillon på att Degas mutpengar ska säkra dem ett enkelt kneg och hyfsad behandling. Men då hade de inte räknat med att en av de ansvariga officerarna förlorade stora pengar i Degas bedrägeri och innan de vet ordet av är de fast i ett helvete av lera, krokodiler, monsunregn och knapphändiga ransoner. Dega har fortfarande gott hopp om att hans pengar, hans fru och hans advokat med gemensamma krafter ska befria honom men Papillon kan bara tänka på flykt.
Utsikten att få en chans att se en nyinspelning (som jag inte ens visste om fanns, men nu är den sedd och text kommer på fredag) från 2017 av Papillon var den välriktade spark i baken som behövdes för att jag till slut skulle sätta mig ned med denna ändå klassiska film. Till viss del har längden avskräckt och i backspegeln tvingas jag konstatera att ja, 150 minuter är lite väl långt. I slutänden sitter jag och håller tummarna för att flyktförsöket ska lyckas, inte för att jag egentligen håller på fångarna utan för att jag vill att filmen ska ta slut. Det är aldrig ett gott tecken.
Bland annat tack vare Steve McQueens närvaro som Papillon himself är det närmast omöjligt att inte sitta och jämföra med den tio år äldre The Great Escape. Rent story- och karaktärsmässigt tycker jag nog att The Great Escape lyckas bättre genom att vara mer fokuserad (trots en tjugo minuter längre speltid). Det beror bland annat på att upptakten är upplagd på ett sätt som gör att jag inte alls skulle ha fattat det var Papillon som var filmens huvudperson om hans namn inte också varit dess titel. Det dröjer ett bra tag innan jag slutar undra varför filmen inte heter Dega.
Någonstans i sista tredjedelen upplever jag också att Papillon ändrar perspektiv och våra två huvudprotagonister har helt plötsligt blivit mer av symboler eller arketyper än verkliga personer. Dega är den som alltid finner sig tillrätta, tar den enkla vägen och följer med strömmen medan Papillon måste leva på sina egna villkor, vara fri och eventuellt också rättfärdiga ett hittills förspillt liv. Jag fattar inte riktigt om poängen med filmen helt plötsligt blivit att antingen porträttera det odödligt mänskliga hoppet, den oknäckbara ”anden” (det öppna slutet skulle kunna tolkas så) eller en kritik mot det grymma systemet med straffkolonier.
Fram tills dess har filmen emellertid bjudit på en oväntad blandning av bitsk humor och råhet, ett par snygga oneliners (”Make the best of what we offer you and you will suffer less than you deserve”) och två oväntat lättsamma straffångar. Dustin Hoffmans Dega är ingen gnällande fegis och McQueens Papillon vare sig illojal eller ens särskilt brutal.
Produktionsmässigt finns absolut ingenting att klaga på. Regissören Franklin J. Schaffner har liknats vid bland andra David Lean och jag inbillar mig i alla fall att jag förstår den jämförelsen. Det är många stora och vida utblickar, många horisontella kameraåkningar och ett i största allmänhet ambitiöst berättande. Schaffner hade haft en jäkla streak med tre Oscars-vinnare på raken (bland annat en viss ap-sci-fi) men i och med Papillon var det slut med den saken. Dock blev Jerry Goldsmiths score nominerat.
I botten på historien ligger en viss Henri Charrière som 1969 publicerade en självbiografi om sina 14 år som straffånge. En självbiografi som var helt sann. Eller till 75% sann. Eller till 10% sann. Eller främst baserad på en annan förrymd fånge vid namn Charles Brunier. Eller en ren ripoff på en annan självbiografi som publicerats 30 år tidigare. Som synes finns det vissa frågetecken kring sanningshalten i exakt de händelser som beskrivs i Charrières bok, men jag kan inte tycka att de påverkar filmen eller dess manus i någon högre utsträckning. Det är inte särskilt svårt att se historien som ett slags konglomerat av brutalitet som mycket väl kan ha förekommit på ett eller annat sätt under de 100 år som fångkolonin existerade (1852-1953).
Alltså lite långdraget men i genren ”rymmande lägerfångar” en helt ok mastodontlång film.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag hade bara vaga minnen om filmen, men nu kommer jag ihåg lite mer på grund av din återuppväckande text. Jag kommer ihåg den som supertrist, så tråkig att jag inte kände mig det minsta sugen att se nyinspelningen där nere i Malmö. Hoppas att den nya var bättre, eller kortare i alla fall.
Det där med att längta efter att filmen ska ta slut är verkligen inte ett bra tecken. När jag var yngre önskade jag alltid att filmer skulle vara långe, för man fick ”mer av det goda” så att säga. Nu vill jag ha tajtare filmer.
Man kan tänka sig att boken är mycket lössläppt med sanningen, den sortens biografier tenderar att vara det. Självbilder, uppdiktade ”sanningar” och skuldkänslor brukar sörja för det.
Den nya filmen var både kortare och lite rappare, lyckligtvis. Där fanns dock andra nackdelar att handskas med 🙂 Jag kan nog fortfarande vilja att vissa filmer ska pågå hur länge som helst, men de hör extremt sällan till den här typen av genre
Mitt minne säger mig att Papillon nog skulle få en trea av mig med. Okej film – men lång. Och med tanke på att du lägger upp recensionen av nya filmen på en fredag ser jag ÄN mer fram emot den. Kan den verkligen förtjäna en fredagssågning? 🙂
@Fiffi: Nå, utan att spoila för mycket: riktigt så illa är det faktiskt inte…
150 min är väl inte så långt. Det är ju bara 2½ timme. Så lång är väl en helt vanlig MCU-film idag. 😉
Jag har inte sett denna och därför kände jag inget sug att se remaken nere i Malnö. Men det var ändå ganska när att jag såg den ändå, men kändes rätt att det blev Butterflies istället (jag tror det var den det blev istället).
@Jojjenito: Förhållandevis kort kan fortfarande vara för långt 😉 Och remaken var verkligen inget att springa benen av sig för så det var nog rätt beslut.
Den här gamla fina 70-talaren! Mumma! 🙂
Ha en trevlig helg!