Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.
Komplex, alltså.
Dels ideologiskt. Han påbörjar sin läkarbana på Upsala Hospital och Asyl 1901 som psykiater och tycks vilja sätta till alla klutar för att utföra den svåra konsten som är sinnessjukvård. Bemötandet mot patienterna ska vara värdigt, lugnt och tålmodigt. Han gör en studie av unga, intagna lärarinnor och konstaterar att deras sjukdomstillstånd beror på stress och överansträngning. Resultatet är ett antal förslag till förändringar i lärarinneutbildningen. Han skriver flera artiklar om sociala perspektiv på psykiatri.
Ändå blir han 1908 djupt fascinerad över hur vissa personer på halvön Lister i västra Blekinge uppvisar dåliga arvsanlag, ”framträdande undermålighet”. Ändå kom han att 1935, vid en tysk kongress i befolkningsvetenskap, mena att ”det synes mig ändamålsenligt att de [judarna] avskiljs helt ur den europeiska samhällskroppen”.
Dels könsrollsmässigt. Nu ska man förstås ha i åtanke att vi alltså rör oss i tidigt 1900-tal, men Herman gifter sig ändå med en hängiven och kompetent sjuksköterska. Hon heter Thyra och ska komma att arbeta jämsides med sin make under åren på Upsala Hospital.
Ändå lämnas Thyra kvar med parets två söner när tjänsten upphör och Herman söker sig till andra vetenskapliga jaktmarker. Hädanefter kommer hon inte att ha så mycket större plats i hans liv än som någon som sköter markservicen, får skicka honom pengar och skriva brev om allehanda krämpor. Alltså knappast en livskamrat i alla skeden, i vått och torrt.
Dels uppförandemässigt. Här har vi alltså en man som tack vare många och långa forskningsresor i det nordligaste Sverige blir allt mer övertygad om olämpligheten i ”rasblandningar” mellan exempelvis svenskar, finnar och ”lappar”. Den ”vita rasen […] har organisatorisk förmåga, förutseende och betydande handlingskraft”. De ”verkligt undermåliga”, de ”socialt odugliga” måste förhindras att ”överföra dessa egenskaper på efterkommande i obegränsat antal”.
Ändå finns det många frågetecken runt Hermans relation till den unga, finska nomadskolelärarinnan Hilja Holm (född Paakkari). Ändå finns han förtecknad som fader i födelseboken för Nicolai församling till pojken Allan, vars mamma, Maria Kristina Isaksson, hade sin plats i ett av Hermans fotoalbum med titeln ”C3 Blandbefolkning i Soppero (Jukkasjärvi socken) med närliggande byar”.
Så nog finns det gåtor runt Herman Lundborg, alltid. Det frustrerande med Maja Hagermans välskrivna bok är att hon är forskare ut i fingerspetsarna i så måtto att hon aldrig ger sig på att försöka ge några svar på de här gåtorna. Det är tydligt att Hagerman tröskat igenom närmast obegripliga mängder arkivmaterial (inte minst brev) men de ger förstås inte heller några svar på varför Herman resonerade och gjorde som han gjorde i all sin motsägelsefullhet. Det är alltför lätt att själv börja halka in på såväl strukturella som psykologiska förklaringar (Herman var glad i fruntimmer och de enda som var tillgängliga för honom var kvinnor där han själv var klart överlägsen, såväl akademiskt som klass- och rasmässigt) och därför är det befriande att Hagerman håller sig för god för sådana spekulationer.
I likhet med sin huvudperson är Käraste Herman en komplex bok, i bemärkelsen nyansrik, mångfacetterad och omfångsrik (om än ibland väl detaljerad). Hagerman tecknar inte bara ett ingående porträtt utan sätter också in det i ett sammanhang av rashygien och vetenskaplig utveckling samt de mer eller mindre fascistiska vindar som blåste i Europa under 1920- och 30-talen. En både intressant och viktig bok som ger en förtjänstfull bakgrund till filmer som Sameblod. För att inte tala om perspektiv på nutiden om man nu vill leka ”Rashygien på 1920-talet eller Sverigedemokraternas principprogram från 2011”. Var faller din gissning?
”Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser.”
”Kultur är ett uttryck för folks innersta väsen, och den kan inte ändras eller bytas lika lättvindigt som man byter en dräkt.”
Rörliga bilder och tryckta ord 