A Serious Man (2009)

På förekommen anledning, då Henke och Carl från Shiny-podden idag pratar om en annan allvarlig Coen-man.

***

En olycka kommer sällan ensam. Larry Gopnik har all anledning att fråga sin gud varför just han tycks särskilt utvald att samla på sig extra många olyckor. Något svar får han definitivt inte från det religiösa hållet. När Larry försöker få hjälp med hur han ska hantera grannar som bråkar om tomtgränser, en son som beställer dyra skivor utan hans vetskap, en bror som ägnar sig åt olagliga kortspel och en fru som vill skiljas blir svaret antingen att han måste skaffa sig lite perspektiv eller en obegriplig historia om en tandläkare som ser judiska bokstäver i sina patienters tänder.

Larry tycker att han gjort allt för att vara en god medborgare och medlem av det religiösa samfundet men vad får han för det?! Sura studenter som skriver anonyma brev till collegets antagningskommitté som precis ska till att diskutera Larrys anställning som matematiklärare.

Coenbröderna Joel och Ethan är i sanning ett ojämnt par för min del. De har gjort en mycket som är briljant (The Hudsucker Proxy, Raising Arizona), en del som är klart underhållande (Hail, Caesar!, Burn After Reading) men också sådant som jag inte ser någon som helst poäng i.

Till de senare filmerna hör exempelvis den svartvita The Man Who Wasn’t There och den melankoliska Inside Llewyn Davis. Trots att jag hade mina misstankar om att A Serious Man skulle komma att tillhöra samma kategori kan man ju aldrig veta säkert.

Men tyvärr, jag hade rätt i mina misstankar. Möjligen är detta en mycket personlig film för bröderna eftersom den utspelar sig under 60-talet i Minnesota (Joel och Ethan är födda på 50-talet i en förort till Minneapolis) och dessutom rör sig i en närmast uteslutande judisk miljö. Joel bör ha varit i samma ålder som Larrys son Danny vid ungefär samma tidpunkt med allt vad det innebär av mobbare, hebreisk skola och Bar Mitzvahs.

A Serious Man är fullsmockad med små sviskonförkrympta judiska farbröder, jagade familjefäder i kortärmade, rutiga skjortor och en fläckfri 60-talsmiljö. För även om jag förgäves försöker hitta någon slags poäng med eller intresse i det som försiggår i Larrys liv kan jag knappast argumentera mot filmens produktionsvärde. Roger Deakins står för fotot, skådespeleriet är mer än kompetent och miljöerna är som sagt återskapade med en imponerande noggrannhet.

Visst finns här en hel del av den svarta och absurda humor som är lite av brödernas signum (VSB: den åldrade rabbi Marshak som citerar Jefferson Airplanes ”Don’t you want somebody to love”) men jag tycker bättre om dem när de blir lite galnare i alla sina påhitt. I likhet med Inside Llewyn Davis blir A Serious Man allt för melankolisk och allvarlig för att jag ska finna något större nöje i filmen. Visst står exempelvis William H. Macys Jerry Lundegaard lika hjälplöst handfallen inför det som händer honom som både Oscar Isaacs Llewyn och Michael Stuhlbargs Larry men det som händer runtomkring är ju så mycket mer kittlande i Fargo.

Den största skillnaden mellan Llewyn och Larry är möjligen att medan Llewyn framstod som mer eller mindre kliniskt deprimerad kommer sig Larrys handfallenhet av att han inte hinner hämta andan mellan alla smockor som tillvaron levererar.

Det roligaste med A Serious Man blev istället den lilla förfilmen, där jag tack vare 2017 års Halloweentema faktiskt visste vad en dybbuk är..

11 reaktioner till “A Serious Man (2009)”

  1. Fascinerande att bröderna har lyckats få till en sådan spridning av högt och lågt med olika målgrupper. Inte bara att de har starkare och svagare filmer generellt utan att det som är briljant för någon kan vara värdelöst för en annan samtidigt som de tycker motsatt om andra av Coens filmer.

  2. Absolut, deras bredd kan man verkligen inte klaga på! Jag antar att din upplevelse av Larrys äventyr är närmast diametralt motsatt min? 😉

  3. När jag först såg den här som surprisefilm på Stockholms filmfestival fick jag också intrycket att det var lite väl internt och att alla judiska referenser flög mig över huvudet. Men det finns ju något väldigt tillgängligt i de här bibliska historierna (jag räknar i alla fall in Llewyn Davis och Hail, Caesar!). Och de växer med samspelet sinsemellan. Dessutom är Stuhlbarg helt underbar.

  4. Mja, nu har jag ännu inte hunnit lyssna på ert snack om Llewyn men jag är som sagt var inte överförtjust i vare sig honom eller Larry. Så jag tror att jag nöjer mig med det bibliska i Hail, Ceasar! 🙂

  5. Kul inlägg som jag först nu upptäckt. A serious man valdes inte med i podden just för att både jag och Carl var överens om att vi inte behövde se om den för att veta vad vi står i frågan om hur bra den är. Och precis som Carl råkar jag hylla denna film. Den är topp 3 från Coens skulle jag vilja påstå . De andra två skulle då vara Fargo och No country.

    Otroligt lustigt att en persons briljans i The Hudsucker proxy kan vara en annans bottennapp. Har du sett den på senare tid verkligen? *Nervous smile*

    Jag vet inte varför jag gillar A serious man så mycket mer än Inside Llewyn Davis. Dels kan det ha att göra med mina sympatier respektive antisympatier med huvudpersonerna, dels har det säkert att göra med känslan i filmen. Svårt att peka på, likt varför jag kan tycka en person är vacker och en annan alldaglig medan min kompis kan tycka tvärtom. *Hypotetiskt exempel*

  6. @Henke: Jag har absolut sett Hudsucker tillräckligt många gånger och nyss för att känna mig helt säker på mitt omdöme 🙂 Kan inte en av skillnaderna mellan Larry och Llewyn vara just i Coens visar upp sina respektive huvudpersoner. Det är svårt att veta om ens de själva gillar Llewyn medan de tycks ha en stor portion sympati för den olycksdrabbade Larry.

  7. @Sofia: du kan mycket väl ha slagit huvudet på spiken där. Det känns som att till och med Coens tycker illa om Llewyn! Och de har helt klart sympatier för Larry. Jag köper det som förklaringsmodell. 😉

  8. @Sofia och @Henke: Nog straffas väl Larry hårdare än Llewyn? Om ni ser det som författarnas uttryck för större sympati får jag höja på ögonbrynet.

  9. @Carl & Henke: Absolut, jag håller med om att omständigheterna konspirerar mot Larry på en helt annan nivå än Llewyn som mest förstör för sig själv

  10. När jag såg denna gillade jag den inte alls – trist o poänglös men vid en omtitt sögs jag in i filmen och uppskattade den desto mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: