På förekommen anledning, då Henke och Carl från Shiny-podden idag pratar om en annan allvarlig Coen-man.

***

En olycka kommer sällan ensam. Larry Gopnik har all anledning att fråga sin gud varför just han tycks särskilt utvald att samla på sig extra många olyckor. Något svar får han definitivt inte från det religiösa hållet. När Larry försöker få hjälp med hur han ska hantera grannar som bråkar om tomtgränser, en son som beställer dyra skivor utan hans vetskap, en bror som ägnar sig åt olagliga kortspel och en fru som vill skiljas blir svaret antingen att han måste skaffa sig lite perspektiv eller en obegriplig historia om en tandläkare som ser judiska bokstäver i sina patienters tänder.

Larry tycker att han gjort allt för att vara en god medborgare och medlem av det religiösa samfundet men vad får han för det?! Sura studenter som skriver anonyma brev till collegets antagningskommitté som precis ska till att diskutera Larrys anställning som matematiklärare.

Coenbröderna Joel och Ethan är i sanning ett ojämnt par för min del. De har gjort en mycket som är briljant (The Hudsucker Proxy, Raising Arizona), en del som är klart underhållande (Hail, Caesar!, Burn After Reading) men också sådant som jag inte ser någon som helst poäng i.

Till de senare filmerna hör exempelvis den svartvita The Man Who Wasn’t There och den melankoliska Inside Llewyn Davis. Trots att jag hade mina misstankar om att A Serious Man skulle komma att tillhöra samma kategori kan man ju aldrig veta säkert.

Men tyvärr, jag hade rätt i mina misstankar. Möjligen är detta en mycket personlig film för bröderna eftersom den utspelar sig under 60-talet i Minnesota (Joel och Ethan är födda på 50-talet i en förort till Minneapolis) och dessutom rör sig i en närmast uteslutande judisk miljö. Joel bör ha varit i samma ålder som Larrys son Danny vid ungefär samma tidpunkt med allt vad det innebär av mobbare, hebreisk skola och Bar Mitzvahs.

A Serious Man är fullsmockad med små sviskonförkrympta judiska farbröder, jagade familjefäder i kortärmade, rutiga skjortor och en fläckfri 60-talsmiljö. För även om jag förgäves försöker hitta någon slags poäng med eller intresse i det som försiggår i Larrys liv kan jag knappast argumentera mot filmens produktionsvärde. Roger Deakins står för fotot, skådespeleriet är mer än kompetent och miljöerna är som sagt återskapade med en imponerande noggrannhet.

Visst finns här en hel del av den svarta och absurda humor som är lite av brödernas signum (VSB: den åldrade rabbi Marshak som citerar Jefferson Airplanes ”Don’t you want somebody to love”) men jag tycker bättre om dem när de blir lite galnare i alla sina påhitt. I likhet med Inside Llewyn Davis blir A Serious Man allt för melankolisk och allvarlig för att jag ska finna något större nöje i filmen. Visst står exempelvis William H. Macys Jerry Lundegaard lika hjälplöst handfallen inför det som händer honom som både Oscar Isaacs Llewyn och Michael Stuhlbargs Larry men det som händer runtomkring är ju så mycket mer kittlande i Fargo.

Den största skillnaden mellan Llewyn och Larry är möjligen att medan Llewyn framstod som mer eller mindre kliniskt deprimerad kommer sig Larrys handfallenhet av att han inte hinner hämta andan mellan alla smockor som tillvaron levererar.

Det roligaste med A Serious Man blev istället den lilla förfilmen, där jag tack vare 2017 års Halloweentema faktiskt visste vad en dybbuk är..

Annonser