Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.

Donna vill alltså till varje pris komma bort från sitt stentrista Nevada med en avdankad showgirl till mamma och en ändlös räcka halvalkade styvfäder i en trailerpark. Vägen till ett annat liv går genom hennes heta dröm att bli flygvärdinna. Hon börjar smått, på bolaget Sierra, vilket klär upp sina medarbetare som om de arbetade på Hooters. Efter ett tag får hon chansen att tillsammans med kollegorna Christine och Sherry chansen att söka till utbildningen som hålls av det mer prestigefyllda Royalty Airlines.

Men det finns en distraktion från det hägrande paradiset och han heter Ted. En avhoppad jurist som hon träffat under tiden på Sierra. Men Donna tänker inte låta något, inte ens Kärleken, stå mellan henne och hennes Drömmar. Därför säger hon adjöss till Ted och påbörjar utbildningen tillsammans med Christine. Målet är också hennes mantra: ”Paris, First Class, International”. Men det ska visa sig att Christine inte är en lika bra kompis till Donna som Donna är till Christine.

Ok, så det här var verkligen det lättviktigaste av det lättviktiga. De få farthinder som Donna stöter på är så låga och körs över med en sådan snigelhastighet att de knappt känns i stötdämpningen. Det är nästan (men bara nästan) beundransvärt hur människan lyckas gå genom en hel film med ett sådant minimalt mått av karaktärsutveckling. Faktiskt är den helt icke-existerande. Inte hjälper det då heller att såväl tonåriga som vuxna Donna spelas av den då 30-åriga Gwyneth Paltrow. Ständigt snäll och hjälpsam, idogt arbetande och smart nog för att fixa sina drömmars utbildning utan några större problem. Det är som om hela filmteamet, inklusive manusförfattaren, lutat sig tillbaka och satt allt sitt hopp till Gwyneth-charmen anno tidigt 00-tal.

Lika omedelbart uppenbart är det att den där Christine, hon är inte att lita på. I och för sig som alltid bra spelad (så gott det nu går) av Christina Applegate men tänk så mycket mer spännande (hey, allt är relativt) det hade kunnat blivit om man bara bytt plats på de två skådespelerskorna. Mark Ruffalo spelar Ted och efter alla hans lite småmelankoliska och skrynkliga rolltolkningar känns det oerhört ovant att se honom i något som kan liknas vid en hunkroll.

Förutom de här tre bjuder View from the Top på Candice Bergen, Mike Myers, Rob Lowe och Kelly Preston. En märkligt kompetent samling för att regisseras av en för min del fullkomligt anonym brasilianare vid namn Bruno Barreto. På det ett manus av en Eric Wald som har denna enda långfilm på sitt CV.

Det som jag kanske störs mest av i den här typen av lättuggade (ok då, pureade) romcoms är det faktum att när det förväntade slutet inträffar, med kyss och ömhetsbetygelser (kom igen, ni KAN inte betrakta det som en spoiler…), finns det aldrig någon som helst tveksamhet. Aldrig någon nojja över att det som i nuet kan tyckas som det självklara valet kanske inte är det om tio år. View From the Top bjuder i och för sig på en slutkläm i det avseendet som är feministisk så det räcker men samtidigt så idiotiskt och osannolikt släpphänt att den knappast hjälper det menlösa helhetsintrycket.

Annonser