The Visit (2015)

När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.

Loretta har för länge sedan brutit med sina föräldrar på vishan i Pennsylvania. Men som mor kan hon inte förneka barnen Rebecca och Tyler en chans att lära känna sina morföräldrar. Därför tar de tåget till Nana och Pop Pop medan Loretta själv passar på att ta en synnerligen välförtjänt semester.

Rebecca har bestämt sig för att göra det hela till ett projekt och släpar därför med sig en videokamera samt dator för att kunna redigera under tiden. Lillebror Tyler har inga betänkligheter att visa upp sina rappande färdigheter framför kameran redan på tåget och syskonen tycks på det hela taget komma rätt bra överens.

Väl framme möts de av de raraste av morföräldrar som förståeligt nog är lite spända inför mötet med sina barnbarn. Nana har bakat kringlor och huset är stort nog för ytterligare minst två fulla uppsättningar av morföräldrar och barnbarn.

Riktigt som hemma är det förstås inte men syskonen rationaliserar förmaningarna om att inte gå in i Pop Pops skjul, absolut inte gå ned till källaren och läggdags redan vid halv tio som utslag av lite halvprilliga och nervösa gamlingar som inte är särskilt vana att umgås med ungdomar. Snart ska dock konstigheterna som Nana och Pop Pop ha för sig (nattliga kaskadspyor är bara början…) staplas på hög till dess att det blir väldigt svårt att hitta förklaringar till dem.

Kvalitetsmässigt går det snabbt att sammanfatta The Visit: bättre än The Happening, inte lika bra som Split. Found footage-greppet (jag undrade först lite över inblandningen av produktionsbolaget Blumhouse men det fick ju sin förklaring här) är habilt med ett par väl fungerande hoppa till-effekter.

Tyvärr blir det också som vanligt mer och mer osannolikt allt eftersom filmen fortskrider. Rebecca är en vanlig tonårstjej, ingen härdad filmfotograf, varför hennes beteende att mer eller mindre ha kameran fastsydd på axeln inte blir trovärdigt. Hennes konstnärliga oreranden om att hon vill ”go beyond the pictures” är dock för all del nog så trovärdiga från en 15-årig kulturnördswannabe, men däremot ett tjechovskt found footage-gevär av guds nåde.

Vad som inte heller blir särskilt trovärdigt är ungarnas gnöl över att de inte kommer att ha mobiltäckning. Den knallblå LAN-sladden som sitter i datorn och Skype-sessionerna med lilla mamma visar med all önskvärd tydlighet att de knappast är helt avskurna från allt som kan kallas för omvärld.

Historien är rakt upp och ned-enkel men eftersom det ju ändå ÄR Shyamalan som står bakom det hela spekulerar jag nog betydligt mer än vad jag annars skulle ha gjort kring vad som egentligen händer med Nana och Pop Pop. Emellertid undrar jag, särskilt med Split i backspegeln, om regissören föresatt sig något slags korståg mot personer med psykisk ohälsa. I fallet The Visit tycker jag inte att den förklaringsmodellen heller håller ihop, det blir alldeles för många konstiga beteenden och slumpartade sammanträffanden som jag gissar är på plats för att förvirra tittaren, inte ge en rimlig beskrivning av tillståndet i huset.

Filmens tajta thrillerstämning håller tyvärr inte ihop hela vägen ut. Slutscenerna blir alldeles för långdragna och alldeles för sentimentalt känslosamma. Den del av filmen som avhandlar hur Loretta och hennes barn hanterar försvinnandet att barnens far smälter inte ihop på ett organiskt sätt med det som händer hos Nana och Pop Pop.

Annons