The Descendants (2011)

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Hustrun Elizabeth blir inte mer levande bara för att han har råd att ge henne Honolulus bästa sjukhusvård. Yngsta dottern Scottie blir inte mindre olycklig för att hon bor i ett fint hus medan mamma är borta. Äldsta dottern Alexandra slutar inte missbruka bara för att hon är ivägskickad på en dyrbar privatskola.

Men mellan Alex och Matt uppstår i detta krisläge en skör vapenvila och gemenskap när Alex berättar för sin pappa anledningen till att hon och mamman bråkade så mycket innan olyckan – Alex hade upptäckt att Elizabeth hade en affär med en annan man.

På sex långfilmer har Alexander Payne lyckats bli nominerad till en regi-Oscar tre gånger – det är en rätt bra resultaträkning. Som manusförfattare har han några fler skribenthack i filmkolven men kan samtidigt också räkna hem två vinster från samma gala.

Den ena av de vinsterna var The Descendants, den andra Sideways. Eftersom jag aldrig lyckats fatta storheten med Sideways (Paul Giamatti är en neurotisk tråkmåns och Thomas Hayden Church ett as) har jag alltid varit nyfiken på att se om The Descendants skulle visa sig annorlunda.

Det gjorde den. George Clooneys Matt King är varken neurotisk eller ett as, istället kan detta möjligen vara den bästa prestationen jag någonsin sett från skådespelaren. I detta matchas han dock fint av ungdomarna som omger honom – Shailene Woodley (i sin första filmroll), Nick Krause och Amara Miller. Det här lilla gänget skapar en märkligt passande dynamik i filmens händelseförlopp, där man annars skulle ha kunnat tänka sig att Matt snarare skulle ha varit flankerad av en annan vuxen.

Med About Schmidt och Nebraska osedda vågar jag ändå påstå att miljöer verkar vara viktiga för Payne. Från Elections gråmurriga och kylslagna vardagstristess i Omaha, till de soldränkta vinfälten i Santa Ynez Valley, till fjordromantiken i Downsizing. Men frågan är om regissören inte lyfter detta fokus till en ny nivå i The Descendants.

Titeln anspelar nämligen på det faktum att Matt tillhör en av Hawaiis mest anrika släkter och under tiden som hustrun ligger på sjukhus också står i begrepp att sälja av det sista landområdet i familjens ägo. Intresset för en orörd havsvik är förstås stort hos hotell- och casinoägare, för att inte tala om Matts familj som väldigt mycket hellre gråter i den där jaguaren. Elizabeths tillstånd har förstås egentligen ingenting att göra med försäljningen av Matts arvegods men hela situationen får honom att i slutänden betrakta arvsförlusten med andra ögon.

Payne tycks gilla att placera sina manliga huvudroller i mer eller mindre omöjliga förhållanden. Däremot är det inte alltid solklart om han egentligen gillar sina manliga huvudroller – ibland upplever jag att de framställs som lite patetiska. The Descendants är den typen av historia som berättar om ett förhållande trots att en av aktörerna inte är närvarande. Vi får veta mer om Matt och Elizabeths förhållande med henne i grönsakstillstånd i sjuksängen än vi antagligen fått veta bara ett par månader innan. Men även om Matts förhållande till sin fru verkligen inte är en dans på rosor tvingas han aldrig hemfalla åt samma pinsamheter som Matthew Broderick, Matt Damon, Paul Giamatti eller Thomas Hayden Church.

Kontrasten i filmens allvarliga tema och de paradisliknande omgivningarna förstärks också av det mjukt melankoliska hawaiianska soundtracket på ett sätt som påminner mig om Kurosawa. Också han en regissör som gillade att tonsätta sina filmer på ett sådant sätt att musikens lättsamhet underströk historiens allvar, ett grepp som Payne för övrigt utnyttjar även i Sideways.

Visst, det är inte jättekul att behöva gråta någonstans, vare sig det är i en jagga eller kollektivtrafik. Men trots Matts inledande ord om att det faktiskt finns vardagstristess även i paradiset kan jag i denna råkalla och slaskbemängda januari inte riktigt hålla med honom. Ska jag nu prompt behöva gråta gör jag det hellre barfota i shorts än i raggsockar och tjocktröjor. (Lyckligtvis har jag inte behövt gråta något alls denna sommar trots utmärkt shorts- och barfotaväder.)