Svinalängorna (2010)

alt. titel: Beyond

Finlandssvenska Leena försöker utplåna sitt förflutna genom att bli svenska Lena och leva det där tomtebolyckliga kärnfamiljslivet hon aldrig fick chans på när hon var liten. Men när Ystads lasarett ringer och meddelar att Lena mamma Aili ligger intagen kan hon inte längre värja sig för minnena. Präktige maken Johan ser det som självklart att han och döttrarna ska följa med Lena söderut men de ska i och med den resan komma att möta en kvinna som är betydligt mer trasig än de någonsin kunnat ana.

Svinalängorna var Pernilla Augusts långfilmsregidebut och hon skrev också filmens manus baserat på Susanna Alakoskis uppskattade bok. Adaptionen plockar främst den övergripande misären från förlagan och har lagt till den nutida ramberättelsen. Jag, som inte var helt begeistrad i boken, tycker det är ett smart drag av August. Det ger mig som tittare bättre möjligheter att faktiskt engagera mig i Lena och hennes barndomsdemoner. Kontrasteringen mellan Johan och döttrarna som är genuint oroade och förskräckta över Lenas förvandling och barndomens alkismisär blir effektivare än att enbart befinna sig i alkismisären.

För det var kanske en av sakerna som gjorde att jag hade svårt att knyta an till Alakoskis bok? Visst är alkismisären hemsk men det är samtidigt en beskrivning som är svår att variera även om den i det här fallet råkar vara finlandssvensk. Filmen ger oss istället en chans att fundera på hur uppväxten format den vuxna kvinnan Lena samtidigt som hon delar ett motvilligt band till sina alkoholindränkta dagars upphov som ligger där i sjukhussängen.

En stor del av kraften i sådana här filmer hänger på skådespelarinsatserna och detta kan vara första gången som jag börjar ana grejen med Noomi Rapace. Jag tycker hon gör en fantastiskt bra insats som den vuxna Lena, matchad minst lika bra av Tehilla Blad som hennes yngre jag. Samspelet mellan Noomi och Ola Rapace (som vid den här tiden fortfarande var gifta) känns också naturligt. Överhuvudtaget är Svinalängorna en film där dialog och samspel flyter på riktigt fint.

Samtidigt kan jag för egen del inte komma ifrån att detta är en alkismisärfilm som inte på något avgörande sätt skiljer sig från andra alkismisärfilmer. Svinalängorna är välgjord men inget som fastnat i vare sig hjärnbarken eller hjärterötterna när eftertexterna börjar rulla.

Annons