Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.

En poliskår som bland annat inbegriper en viss Iris Riverdal. Hon är en duktig polis, om än något dumdristig. En av alla de där fiktiva poliserna som borde få vilken arbetsgivare som helst att snegla nervöst mot både Försäkringskassa och fackförbund eftersom hon tycks ha goda anlag för att jobba ihjäl sig. En relationsmässigt komplicerad bakgrund, inga direkt nära förhållanden (de enda som finns i hennes liv, förutom kollegorna, är en gravt schizofren mor och någon slags pojkvän vars existens det är allt för lätt att glömma bort när jobbet pockar på) och en historia av självskadebeteende. Det som möjligen gör Iris lite speciell bland sina trasiga romankollegor är att hon tagit sin ångesthantering ett snäpp längre och finner sin enda tröst i vassa suspension-krokar.

Men med den mystiske mannens ankomst ska Iris värld vältas fullkomligt över ända även om hon inte alls förstår hur och varför.

Jag har en betydligt lägre tröskel när det gäller innehåll och lässug i fallet ljudböcker jämfört med ”riktiga” böcker. Är ljudboken bara inte översatt från engelska drar jag igång nästan vad som helst inom rimliga gränser. Så när jag ändå är lite nyfiken på författaren Johannes Pinter och det enda som finns tillgängligt är något som tycks vara en samförfattad deckare trycker jag utan att tveka på ”play”.

Kan vi förresten ta en liten paus och prata om det här med deckarduos? Jag har dålig insikt i författandets ädla konst och har därför en massa funderingar kring det här att skriva böcker tillsammans. Varför just deckare (genren är i alla fall i klar majoritet)? Hur delar man upp skrivandet mellan sig? Vem står för språket? I fallet De mörkermärkta skulle jag kunna tänka mig att det framförallt är Johannes Pinter som står bakom de övernaturliga inslagen eftersom jag fattat för att han kan sägas höra hemma i fantastik-facket. Men utöver det – vad ligger hos honom, respektive medförfattaren Mattias Leivinger (som enligt Piratförlagets hemsida är samtalsterapeut och bibliotekarie)?

Nå, för själva läsupplevelsen av De mörkermärkta spelar förstås svaren på alla de här frågorna mindre roll. I alla fall eftersom boken är så pass välredigerad att jag inte tycker mig märka av två olika berättare. Nej, såväl historia som språk är enhetlig i sin ton. Inte sällan både välskrivet och välformulerat nog för att passa in i det övre skiktet av det svenska deckargenomsnittet.

Trots det springer jag på patrull och det främst av två orsaker. Medan vissa personer är fint frammejslade (Tommy som balanserar på gränsen mellan att vara en vanlig, skraj tonåring och någon med mer oroväckande böjelser) känns särskilt Iris och överklassynglet Markus allt för välbekanta. Hur många gånger har vi inte träffat på en polis som Iris? Hennes karaktärisering är inte dålig, bara inte tillräckligt intressant för att höja henne över mängden. Markus skulle jag däremot våga mig på att kalla ”platt” med sina generiska övermänniskodrömmar. Möjligen fyller hans närvaro en funktion om man skulle se honom som en representant för alla vilsna ungdomar som inte sällan hittar betydligt mindre övernaturliga, men lika farliga, ledare att fylla livets tomrum med.

Jag tror också att det bland annat är Iris alldaglighet som gör att jag i min läsning inte får ihop kriminalromanen – full av morgonmöten, halvdysfunktionell arbetsgrupp och stelbent polisorganisation – med de parapsykologiska elementen, vilka samtidigt också strävar efter att på något sätt vara vardagliga. Trots dessa likheter flyter den ena världen hela tiden ovanpå den andra och det är som att försöka blanda finmalen kanel med vatten. Däremot har jag inga problem med att det parapsykologiska världsbygget och nätverket i stora delar är outtalat i De mörkermärkta eftersom jag helt enkelt förutsätter att detta är första delen i en serie (varför inte så småningom också en räcka filmer att fylla TV4:s söndagskvällar med?).

Parapsykologin gör att De mörkermärkta står ut från mängden men den lyckas tyvärr inte lyfta romanen över den.

Annonser