Bag of Bones (1998)

Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.

Den psykologiskt lagde skulle möjligen kunna misstänka att detta på något sätt hänger ihop med det faktum att Mikes älskade fru Jo är död och han inte riktigt vet hur han ska kickstarta igång livet igen utan henne. Men miljöombyten är ju aldrig fel när det gäller allsköns problem och nu råkar Mike äga ett avlägset beläget hus i…(ja, VAR tenderar hus att vara belägna när det gäller Stephen King?!)…ta-daa, Maine.

Där återfinner Mike inte bara skrivlusten, utan också livslusten i form av den unga änkan Mattie Devore och hennes unga dotter Kyra. Mattie blir ett lagomt litet projekt för Mike att fördjupa sig i eftersom hon inom kort beskriver problemen med sin svärfar som vill ha vårdnaden om Kyra.

Men vänta nu, har Stephen King gått över till att skriva vanliga romaner om vanliga relationsproblem? Nej, naturligtvis finns här också ett illasinnat spöke som hemsöker både staden, Mike själv och huset han bor i.

Bag of Bones tillhör för min del mellansegmentet av King, en bok som ännu en gång räddas från total katastrof av författarens enastående förmåga att berätta en historia. Den lilla styrka som finns i Bag of Bones ligger också i det faktum att Mike Noonan är författare och läsaren därmed får sig en hel del detaljer av både författande och författarskap till livs.

Men bara för att King är en hejare på att berätta en historia, innebär det tyvärr inte att historien i sig blir bättre. Bag of Bones är i det avseendet en allt för klassisk spökhistoria (fädrens synder som hemsöker efterkommande generationer) som King gjort alltför lite med. Det förflutna som på ett övernaturligt sätt kommer till liv känns igen från exempelvis It, detsamma gäller ett helt samhälles förmåga att hålla käft och titta åt ett annat håll när det passar. Försöker att göra berättelsen en slags sydstatsgotik fastän det hela utspelas i Maine skapar fläckvis en bra atmosfär men håller inte ställningarna hela tiden.

Relationsmässigt finns det också en hel del som skevar. Att Mike målar sin döda fru i perfektionens färger må väl vara hänt men King verkar ha lagt betydligt mer tankemöda på att få relationen mellan Mike och hans skrivande att verka trovärdigt jämfört med hans förhållande till den unga änkan Mattie.

Visst, Mike nojjar inte så lite över åldersskillnaden dem emellan men när de väl umgås har de en närmast övernaturligt bra kommunikation och kontakt – den ene vet precis vad den andre ska säga eller vill säga. Jag kommer på mig själv att verkligen sakna vardagsslitet mellan ett par som Wendy och Jack Torrence. Detsamma gäller Jacks stundvisa irritation över sonen, för Kyra är ett mer eller mindre fulländat litet änglabarn.

Tre år tidigare hade King publicerat Rose Madder, en bok som med all önskvärd tydlighet ställde sig på alla misshandlade kvinnors sida. Här skulle jag vilja påstå att författaren återigen plockar upp ett par Budskap som får bli drivkraften hans spökhistoria, vilka handlar om både sexism och rasism. Rasismperspektivet är så övertydligt att till och med en noslös jycke skulle kunna plocka ut det i en hög med levergodisar medan sexismen är något mer subtil. Möjligen kan man tycka att King gjort det väl enkelt för sig när han låst rasismen till en gången tid och reserverat nutiden för synen på ensamstående mödrar som sliter för att få vardagen att gå ihop.