Tja, det var inte utan att man kände sig aningens besläktad med Dwayne Johnson och Neve Campbell flammande eskapader denna osannolikt heta juli. De är äkta paret Will och Sarah Sawyer som träffades när läkaren Sarah lappade ihop FBI-agenten Will. Sedan den där dagen när de såg varandra djupt i ögonen och ljuv musik uppstod på akuten har tio år hunnit gå och på plats finns numera också barnen Georgia och Henry.

Och platsen är för närvarande Hong Kong, dit Will har plockat med sig fru och kids för att slutföra ett säkerhetsuppdrag som genom en orimlig lyckträff landat i hans lilla enmansfirma. Men slemma krafter rycker i marionettrådarna och snart är Will separerad från sin familj samtidigt som en vild brand utbrutit i världens högsta skyskrapa The Pearl. Gissa vilka som befinner sig på typ hundrade våningen?

Sade jag att vår huvudperson Will Sawyer är familjefader? Nå, det är ett faktum som filmen Skyscraper inte kan hamra in med nog emfas i alla möjliga olika versioner och tonarter. Med en brinnande skyskrapa samt en allt mer blåslagen och sliten hjälte är det förstås inte så konstigt att Skyscraper anklagats för att vara en simpel mash-up mellan katastrofklassikern The Towering Inferno och belägringsditon Die Hard.

Och nej, inte känns det som om manusförfattaren och regissören Rawson Marshall Thurber gjort sig särskilt mycket mer besvär när han totade ihop sin historia, utan i allt väsentligt förlitat sig på Dwayne Johnson i huvudrollen. Jag vet väl inte om jag känner mig särdeles övertygad om Johnson i rollen som familjefader men hans otvetydiga charm räddar dock skyskrapsfilmen från totalt haveri. Kombinerat med det faktum att Neve Campbell som frugan Sarah får lov att sparka lite stjärt (även om minst ett av de slagsmålen är mer eller mindre omotiverat).

Själv blev jag mest fascinerad över filmens oförblommerade flörtande med den kinesiska marknaden. Historien utspelas som sagt i Hong Kong och det är alltså ingen ”vanlig” katastroffilm där kollapsen av det högteknologiska huset beror på misstag eller snåla entreprenörer som tagit genvägar i syfte att spara ett par Hong Kong-dollar. Nej, nej, här är det icke-kinesiska krafter som invaderar en till synes genomhederlig kinesisk affärsman och där till synes genomhederliga kinesiska poliser försöker få rätsida på fallet.

Men det är klart, det skulle ju inte bli mycket till film om det inte också hängde på att en kinesisk folkmassa med andlös spänning ska följa den amerikanske familjefaderns försök att Rädda Sin Familj på enorma TV-skärmar. För att sedan jubla omåttligt medan han vrålar namnen på de familjemedlemmar som han saknar för tillfället.

Den del av filmen som utspelas på en lyftkran var faktiskt av den kalibern att det sög till lite i magen. Men i allt övrigt blev Skyscraper tyvärr aldrig något mer än en totalt stereotyp och orealistisk (samt därmed en smula ointressant) popcornrulle. Inklusive hysteriska McGyver-moment baserade på benproteser och silvertejp samt planteringar så övertydliga att man spenderar större delen av titten begravd upp till halsen i kompost.

Annonser