Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.

David, Eric, Mia, Olivia och Natalie (och vad blir det för ord när man tar den första bokstaven i allas namn? All together now, boys and girls…) samlas i en risig stuga för att hjälpa Mia att bli av med sitt drogmissbruk. Kanske inte en fullt så korkad idé som det kan låta – Olivia är sjuksköterska och har med sig medikamenter. Brorsan David har lite dåligt samvete för att han inte alltid funnits till hands för sin lillasyster och lovar därför dyrt och heligt att den här gången, då ska han minsann hänga kvar ’til the bitter end. And oh, how bitter it will be…

Nere i husets (som vanligt enorma) källare hittar våra tappra inte bara en massa upphängda och ruttnande djurkroppar utan också en bok. Eric (som med sina glasögon och halvlånga hår signalerar att det här med böcker, det är hans grej) tar sig före att läsa några ord ur denna Naturom Demonto. Bad fucking idea, Eric!

Den första som anar att något är på tok är Mia men av naturliga skäl är det ingen som tror henne. När hon i desperation försöker fly ut i skogen hamnar hon förstås ur askan i elden när hennes kropp blir invaderad av en slags svart mask? Orm? …substans? Det spelar egentligen inte så himla stor roll, huvudsaken är att vi som tittar förstår att nu är Mia demonbesatt så det heter duga.

I det engelska språket finns ett uttryck som heter ”Misery loves company”. Jag kan härmed avslöja att det också gäller demonbesatta om någon till äventyrs ännu inte fattat det…

Jag diagnosticerade stämningen i Sam Raimis The Evil Dead från 1981 för ”lättsam och härlig” trots dess makabra innehåll. Fede Alvarez Evil Dead kunde inte vara längre ifrån ”lättsam och härlig” om den så hade torkat sig i arslet med de orden. Det här grådaskiga ljuset som tycks prägla var och varannan film nu för tiden finns förstås på plats, likaså en bister och sammanbiten atmosfär. Till viss del kan den förstås förklaras av att anledningen till stugträffen inte är en trevlig helg i glada vänners lag.

På det hela taget tycker jag att drogvinkeln är ett smart sätt att närma sig historien (i den mån de här filmerna kan sägas ha en sådan) från ett nytt håll. Den skapar ett avstånd mellan Mia och de andra rollfigurerna och kan dessutom tillhandahålla en nätt liten demonsymbolik.

Men låt oss inte bli alltför upphetsade över eventuellt symboliska dubbeltydigheter mellan drogmissbruk och skogsdemoner. Även om man skulle kunna dra till med uttryck som ”sönderslitande av relationer” eller ”övermanna sina inre drog-demoner” är det ingen större tveksamhet om att filmens huvudsakliga poäng är ett högst fysiskt och kroppsligt sönderslitande. Mängden gore-effekter är minst sagt imponerande, särskilt som ett minimum av CGI har använts, och jag inbillar mig att det känns ända in i märgen för oss som tittar. Det gör, och ska göra, ont att titta på Evil Dead. Att majoriteten av de skadade sannolikt skulle ha tuppat av från blodförlusten relativt omgående blir en petitess i kläggsammanhanget som det är lätt att bortse från.

Vilket kan behövas, för även om våra protagonister inte är de rövhål som skräckfilm vanligtvis brukar innehålla nu för tiden, känner jag heller inte särskilt mycket för någon av dem. Att Natalie ska föreställa Davids flickvän glömmer man bort långa stunder, bland annat eftersom hon så sällan syns i bild innan det är hennes tur att demonattackeras.

Tyvärr väljer Evil Deads manus att peta in en rätt krystad avslutning efter att filmen i allt väsentligt signalerat att den egentligen är slut. Det som händer i avslutningen är inte dåligt i sig och filmen håller sig totalt inom 92 modesta minutrar men den känns ändå som ett påhäng.

Trots den invändningen måste det konstateras att Evil Dead är en remakeuppföljare som lyckas oväntat bra med att både förvalta sitt avsevärda arv och anpassa filmen till mer moderna tongångar.

Bonus:
När jag ändå var på gång passade jag på att hugga de två första säsongerna av Ash vs Evil Dead (sända 2015 och 2016). Bruce Campbell dyker upp igen och flankeras bra av yngre förmågorna Dana DeLorenzo och Ray Santiago. Ash har föga förvånande blivit en medelålders loser men kan förstås inte hantera Necronomicon särskilt mycket bättre nu än på 80-talet.

Överraskande underhållande måste jag ändå säga, när det gäller bägge säsongerna. Däremot är det tydligt att säsong 2 fått en betydligt maffigare effekt-budget. Det var rätt trivsamt att hänga med Ash & Co i den klassiska skrothögen som är Ash 1973 Oldsmobile Delta 88 Royale (ett fordon som får en extra laddning i säsong 2). Serien lyckas förvalta den lättsamma stämningen från filmerna men samtidigt också uppdatera den så att det hela faktiskt känns ganska fräscht.

Vill man ha något att vila ögonen på som inte anstränger hjärnan allt för mycket är detta ganska idealiskt.

Ash vs Evil Dead, säsong 1 (2015)

Ash vs Evil Dead, säsong 2 (2016)

Annonser