”What is normal?” När psykologer ställer frågan kan svaret bli tabubelagda familjekonstellationer och en kontroversiell superhjälte. När en biolog ställer samma fråga inser han snart att den inte kan besvaras utan statistiska underlag. Oavsett om normaliteten sedan gäller gallsteklar eller den mänskliga sexualiteten.

Entomologen Alfred Kinsey ser det som sin livsuppgift att skrapa ihop världens största samling av gallsteklar. Så det är mer eller mindre ren röta att en av hans kvinnliga studenter tar sig tid att lära känna sin professor så pass mycket att de till slut gifter sig. (Var skulle alla dessa världsfrånvända professorer vara utan sina akademikergroupies?)

Alfred och hans Mac åtnjuter ett aktivt och lustfyllt sexliv men det står snart klart att det inte är alla förunnat. Av olika anledningar börjar studenterna vid Indiana University att söka upp Kinsey med tusen och en frågor som på olika sätt relaterar till sex. ”Är jag frigid?” ”Blir jag steril av höga klackar?” Och alla återkommer de till samma oro: ”Är jag onormal?”

Som naturvetare hade Kinsey vant sig vid att kunskap och massdata ger kontroll och insikt, så varför inte applicera samma tänkande på mänsklig sexualitet? Sagt och gjort, med bidrag från Rockefeller-stiftelsen börjar Kinsey samla in svar om sexuella erfarenheter och läggningar från tusentals amerikanska män, vilka sammanställs 1948 i rapporten Sexual Behavior in the Human Male.

Entomologen Kinsey inte fått särskilt mycket uppmärksamhet för sin grundliga forskningsinsats. Som sexolog var det en annan femma och hans rapporter (Sexual Behavior in the Human Female publicerades 1953) räknas som två av 1900-talets mest inflytelserika vetenskapliga böcker. Men även om Kinsey påstod sig ha ett strikt vetenskapligt och opartiskt synsätt på detta med sex stod det snart klart att det inte gällde alla de som hans forskning var mer eller mindre beroende av.

Efter titten på Professor Marston and the Wonder Women hade jag en vag känsla om att det skulle kunna vara intressant att spegla den mot Kinsey. Alltså ytterligare en BOATS som handlar om vad som kan eller bör anses normalt eller inte när det kommer till sex. En intressant detalj är att bägge filmerna väljer att starta sin historia genom ett antal flashbacks via en inledande utfrågnings- eller intervjusituation för våra huvudpersoner, professorerna Marston och Kinsey (vilka dessutom faktiskt var födda med bara ett års mellanrum).

Filmerna är också upptagna med sanningshalten i detta med sex, om än på olika nivåer. Båda konstaterar de snabbt att ett stort hinder i människors sexliv är att det är så förbjudet att få törs tala öppet om vad man vill ha eller tycker om. Professor Marston… löser det på ett rent individuellt plan där makarna Martsons lögndetektor får Olive att till slut erkänna sin attraktion till dem båda. Kinsey närmar sig problemet ännu mer vetenskapligt och designar en statistisk blankett och modell vilka maskerar enskilda upplevelser i en helhet. Lust och drift utmärker inte en isolerad individ utan förläggs till hela befolkningen.

Där Professor Marston… fokuserade närmast uteslutande på den lilla kretsen bestående av William, Elizabeth och Olive gör Kinsey sin berättelse mer klinisk genom att i högre utsträckning fokusera på Alfred Kinseys vetenskapliga gärning. Kinsey är i Liam Neesons skepnad avskärmad och relativt oemottaglig för sociala konventioner. För hans del verkar det aldrig vara några problem att se sex som ”friction and harmless fun” utan att komplicera det hela med romantiska föreställningar. En god egenskap när man proklamerar att egna erfarenheter och observationer är en av vetenskapens grundstenar. Men också en egenskap som alla i hans närmaste arbetsgrupp inte lyckades besitta, däribland frun Mac (spelad av Laura Linney), varför det från gång till annan blir en smula spänt.

Kanske är det heller inte så konstigt att koncentrationen på annat än ett fåtal nära mänskliga relationer gör att det blir svårare för oss tittare att få grepp om de olika rollfigurerna, särskilt då Laura Linneys ibland hårt prövade hustru.

Trion i Professor Marston… var fullt upptagna med den abnormalitet som det omgivande samhället lade på dem. Hade de kunnat stifta bekantskap med Kinsey hade de fått en chans att träffa en man som med emfas hävdade att det som allmänheten benämner som perversioner ofta är fullt normalt i ett biologiskt perspektiv.

Kinseys rollista är mer stjärnbeströdd än Professor Marston… (Oliver Platt finns som av en händelse med på bägge) men som både filmer och BOATS tycker jag att den senare är bättre. Den vågar vara symbolisk och har en visuell ambition som Kinsey saknar. Regissören Bill Condon har gjort ett kompetent jobb, inte tu tal om den saken, men det är heller inte så mycket mer. Bägge berättelserna handlar till viss del om att ge sina respektive professorer upprättelse, Kinsey gör det bara med lite mer patos vilket i sin tur skapar en viss stelbent vördnad.

Annonser