Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Lille Martin växer upp utan föräldrar men flankerad av en kader vetenskapsmän och -kvinnor, vilka trots instruktionen ”you’ll care for him as if he was your own son” inte ser ut att ha ett uns av föräldrakänsla i kroppen. Han är ett intressant forskningsexperiment, varken mer eller mindre.

Men företagsledaren Anton Bartok har bättre pejl på vad en ung gosse behöver och piggar inte bara upp Martin med enkla trolleritrick, utan ger honom till slut också en chimär av privatliv. Samtidigt som han givetvis ser till att övertyga Martin om det kloka i att hjälpa till att få rätsida på pappa Seths telepodd-forskning.

Under sina långa arbetsnätter stiftar dock Martin bekantskap med Beth Logan. Snart dansar de tryckare till countrymusik i det myspysbelysta labbet medan Beth ägnar sina få rastminuter till att hjälpa Martin med hans arbete. Men frågan är om hon kan hjälpa Martin när han väl står inför sin…förändring?

The Fly II plockar åt sig bollen från både Return of the Fly (två yngre, nästintill tonåriga, huvudpersoner) och Curse of the Fly (det problematiska far-son-förhållandet). Specialeffektsmannen från Cronenbergs original, Chris Walas, har tagit över regissörsstolen och bakom manus återfinner vi hela fyra namn, vara ett av dem är ingen mindre än Frank Darabont.

Men det hjälper inte. Borta är Cronenbergs särskilda handlag och kvar står vi med en fullt funktionsduglig (men inte så mycket mer) tonårsskräckis, smockfull med animatroniska dockor och kläggiga makeup-effekter. Jag är den förste att erkänna att just det här med kroppsliga förvandlingar känns klart mer naturligt som en metafor i perspektivet pubertet, tonåringar och sexdebuter men då borde nog manuset ha tryckt lite hårdare på just den punkten. Nu blir Martin och Beths relation rar och det är väl ungefär det.

Jag ställer mig också något frågande till att manuset inte alls hanterar det faktum att Martin enbart levt fem år när han väl bebor Eric Stoltz kropp. Många andra filmer hade gjort en stor sak av en femårings känsloliv i en ung mans kropp men slika spetsfundigheter var tydligen inget för Flugans son.

Då är försöken till en adressering av far- och gudskomplex desto tydligare. Anton Bartok säger tidigt att han ensam är ansvarig inför Gud, vilket är det detsamma som att säga att han ÄR Gud. För Martins del handlar det därmed om att försöka hantera och sublimera Gud Fader själv om han ska kunna bli en självständig individ.

Tyvärr har The Fly II försökt trycka in en hel del annan filosofisk mumbojumbo, kombinerat med det outsägligt onda och manipulativa Företaget, vilket bara blir löjeväckande. Jag skulle gärna vilja veta exakt hur Bartok Science Industries skulle kunna ”control the form and function of all life on earth” ens med 100 telepoddar och en legion av flugmännisko-avkommor?! Dessutom köper jag inte Martins snömos-förklaring till hur han fick telepoddarna att funka, det räckte tydligen med att sluta tänka i ”absolutes” och ”admire the beauty of the process” så var saken biff.

Seth Brundles metamorfos bjöd på nya och otänkbara vidrigheter i varje fas. Hans son slutar som ett välgjort men icke desto mindre klassiskt filmmonster med stora tänder (inte helt olik en gremlin, faktiskt). Body horror-obehaget från föregångare som Alien, The Thing och det egna originalet lyser med sin frånvaro. Det som räddar The Fly II från total katastrof är dock Eric Stoltz prestation. Så länge man kan se att det är Eric Stoltz, vill säga. Daphne Zuniga gör inte bort sig men känns avsevärt mer utslätad jämfört med sin manlige motspelare.

Så, upp till bevis nu! What is the magic word?

Annonser