alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

I alla fall inte om man lyckas stöta på en man som Martin Delambre. Han stannar inte bara bilen för att fråga om du vill ha hjälp, han kommer också att:

  • Ge dig sin tröja så du slipper frysa
  • Sno (!) en klänning från närmaste klädstreck ni stöter på
  • Betala ditt hotellrum
  • Låna dig pengar som du kan betala tillbaka när det passar dig
  • Inte kräva ett vettigt svar på en enda av alla de frågor han har om din familj, dina vänner eller hur det kommer sig att du knatar omkring mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor och inte vill svara på frågor.

Nå, för Martins del stannar det inte ens där och hans hjälpsamhet skulle möjligen ha smugit sig över till stalker-territorium om det inte vore för att Pat inte alls verkar ha något emot hans idoga uppvaktande. Så länge Martin betalar allt behöver hon ju inte börja söka efter ett jobb och snart får hon också erbjudande om det bästa jobbet av alla – som Martins fru!

Men den som drar det kortaste strået i tävlingen ”Vem som vet minst om sin tilltänkta partner?” kommer i slutänden inte att vara Martin. Han har nämligen också en hemlighet eller två som gömmer sig i det enorma huset utanför Quebec. För oss som varit med ett par filmer vet förstås att dra öronen åt oss så fort vi hör namnet Delambre och det gör även polisen Ronet som kommer för rota runt lite bland familjehemligheterna.

Martin har tillsammans med brodern Albert och fadern Henri förstås fortsatt Andrés experiment och nu lyckats förfina processen så pass att de kan skicka en person mellan Quebec och London med ”some radiation burns” som enda bieffekt. Och lite strålskador ska väl en karl klara av?!

Så…det här blev ju…inte så bra. Titeln blir något av ett mysterium eftersom det inte alls finns någon specifik flugförbannelse som vilar över familjen Delambre. Men det är klart, Curse of the disintegration-reintegration machine är inte en särskilt klatchig titel.

Curse of the Fly plockar åt sig en klassisk filmtrope från historier som Jane Eyre, I Walked With a Zombie och Rebecca. Och så lite Gaslight för säkerhets skull. Det visar sig alltså vara Pat som blir filmens huvudperson och vars (inledningsvis hemliga) bakgrund som mentalpatient främst används för att Martin och Henri ska kunna övertyga henne om att hon bara inbillar sig när hon hör konstiga ljud om natten i det stora huset. För det är klart att det finns ett gäng ”misslyckade experiment” som måste hållas inlåsta.

Men den typen av film måste ju bygga på osäkerhet och stämning, två element som Curse of the Fly absolut inte fixar. Historien hänger knappt ihop och vetenskapsfilosofin är reducerad till att forskare måste göra otrevliga saker. Ingen omelett utan några krossade ägg. Det nya labbet ser ännu tråkigare och mer avskalat ut än Philippes dito i Return of the Fly. Specialeffekterna är reducerade till något som mest av allt liknar Taika Waititis försök att återskapa Thanos inifity glove. Fast utan ädelstenarna, då.

Alla inblandade är ganska tråkiga typer, från Carole Gray som Pat till George Baker och Brian Donlevy vilka spelar Martin, respektive Henri. Manusförfattaren Harry Spalding ska tydligen ha haft Claude Rains i tankarna för Henris del och då kan man ju förstå att allt annat känns som ett nerköp. Polisen Ronet porträtteras av en Jeremy Wilkins i sin första filmroll. Wilkins är vid tillfället 35 år men ser ut som en femtonåring som limmat fast en tunn lösmustasch på överläppen.

Det mest anmärkningsvärda namnet på rollistan blir kanske därför istället Burt Kwouk. Här tjänaren Tai, annars mer känd som Peter Sellers andreman Kato. Det kan också noteras att Tais fru Wan ser något märklig ut, vilket sannolikt kan förklaras av att hon spelas av en viss Yvette Rees som inte tycks ha det minsta asiatiska påbrå. Vilket i sin tur sannolikt kan förklaras av att det nog inte var så lätt att hitta sydostasiatiska skådisar i Storbritannien på 60-talet, där filmen spelades in för att dra nytta av brittiska skattelättnader för filmproduktion.

Filmen avslutas olycksbådande nog med frågan ”Is this the end?” För flugfilmernas del får vi innerligt hoppas det.

Annonser