Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)

alt. titel: Jumanji, Jumanji 2

Bethany är snyggistjejen vars högsta mål här i livet är att ta den perfekta selfien. Fridge är footballkillen som måste köpa sina skoluppgifter för att klara betygen. Spencer är dataspelsnörden som Fridge köper skolarbetena av. Martha är pluggistjejen som inte ser någon poäng i vare sig teamwork eller fysisk aktivitet som inte leder till att hon kommer in på Princeton.

Varför får vi då stifta bekantskap med just de här tonåringarna? Vad, jag frågar bara VAD, kan denna omaka fyrklöver ha gemensamt? Platt och inte säger ni? Vad sägs om en kvarsittningssession, hett avskydd av dem allihopa? Och vad gör väl rektorn innan han lämnar dem med deras meningslösa sisyfosuppgift? Kläcker ur sig följande råd till kidsen: ”The important thing is to figure out who you are and who you want to be”.

Obegripligt, säger ni? Nej, Jumanji är den typen av film som sår och skördar med samma finess som människoätande noshörning vilken försöker sig på trädgårdsmästaryrket. Nere i kvarsittningskällaren hittar gänget en urmodig spelkonsol (vilket som av en händelse dessutom är utrustad med prick fyra stycken handkontroller) som de kan koppla ihop med en lika urmodig TV som står där och skräpar.

Snart är de förstås insugna i Jumanjji-världen där de föga förvånande måste lära sig att både samarbeta och ta itu med sina respektive fobier, rädslor, osäkerheter och vad annat känslomässigt bagage som tonåringar världen över släpar på. Noshörnings-finess, om ni minns?

Jag såg faktiskt original-Jumanji när det begav sig och ställde mig rätt tveksam till det spektaklet. När det sedan dök upp en trailer till någon slags uppföljar-remake som verkade ännu dummare blev jag bara trött. Finns det verkligen så ohyggligt dåligt med nya idéer (alternativt så få som vågar satsa på dem) att man ser sig tvungen att parasitera på något som inte ens var särskilt bra från första början?

Döm om min förvåning när Jumanji anno 2017 visade sig resultera i en oväntat trivsam bioupplevelse. Lite som Breakfast Club möter George of the Jungle. För min del tror jag en stor anledning till det ligger i det faktum att filmen faktiskt är smart nog att förlägga hela handlingen till Jumanji-världen. Alltså den där som Robin Williams var fången i under 20 år. Istället för att försöka transportera in Jumanji i verkligheten (vilket blev både fånigt och tragiskt på helt fel sätt) kan jag nu betydligt lättare svälja rätt mycket fjanterier (och, fortfarande, halvdan CGI) eftersom de äger rum inom dataspelsramen.

Det innebär bland annat att tonåringarna kan ersättas av hyfsat kompetenta vuxna skådisar eftersom de givetvis har varsin spelavatar. Försiktiga Martha blir kick ass-bruttan Karen Gillan, biffige footaball-Fridge blir lille zoolog-Kevin Hart, nörden Spencer blir extrem-hjälten Dwayne Johnson och utseendefixerade Bethany blir en rundnätt kartograf-Jack Black. Särskilt den sista varianten är kanske inte uppseendeväckande nyskapande men ändå en liiiiten variation på alla filmer där killar hamnar i en tjej-kropp och aldrig kan sluta leka med sina bröst.

Missförstå mig rätt, det finns mycket att invända mot i Jumanji. Allt från övertydliga budskap och orimligt misslyckade filmkyssar till logiska luckor av modell ladugårdsdörr och ett sirapsslut som heter duga. Men mycket tack vare de fyras gäng, Dwayne Johnsons oförmåga att sluta beundra sina egna biceps och Jack Blacks förtjusning över sin nya utrustning (”There’s literally a penis attached to my body!”) är det ändå en film som inte sätter sprätt på två timmar av ens liv helt i onödan.

8 reaktioner till “Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)”

  1. Jomen, jag håller med, visst var det här en film som var låååångt mycket mer underhållande än vad man (läs: du och jag och eventuellt tusentals till ;)) kunde tro på förhand. Kul när man blir överraskad åt DET hållet 🙂

  2. Ibland händer det. Som vi har sagt förut — ett bra manus behöver inte kosta så mycket (jämfört med tusentals CGI-minuter)

  3. Har upptäckt att jag är svag för s.k familjefilmer. Denna slank ned lätt som en plätt helt okritiskt för visst finns det ett o annat att invända mot men det blundade jag helt för.

  4. @Filmitch: Den här typen av familjefilm är helt ok, ibland kan jag tycka att de tenderar att blir lite väl sliskiga alt menlösa

  5. Håller med. Förvånansvärt underhållande. Ändå kan jag inte låta bli att tycka det är lite tråkigt att den blir en sån stor publiksuccé. Det är ju liksom inte en film, mer av en söt maräng som smälter bort från sinnet lika snabbt som… en god maräng. Men det är film som passar hela familjen och som inte är idiotisk, så gott så får man väl säga.

    https://jojjenito.wordpress.com/2018/04/09/jumanji-welcome-to-the-jungle-2017/

    Förresten, vad var det som var ”tragiskt” (som du skrev) med att ”transportera in Jumanji i verkligheten”?

  6. @Jojjenito: Men tror du inte filmen blir en publiksuccé i perspektivet att alla trodde den skulle vara skit? Den är väl inte sämre än många blockbusters som drar lika mycket folk, enda skillnaden är att alla ”vet” att en Star Wars-film kommer att vara välbesökt?

    Det tragiska i originalet var det faktum att Robin Williams blivit galen av att spendera 20 år i Jumanji-världen och nu dessutom måste konfronteras med att den ”verklighet” han var bekant med hade hunnit försvinna. Det var ju egentligen jättehemskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: