Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.

Visst har hon lite lättare att hoppa till av plötsliga ljud utanför de franska balkongdörrarna och hon berättar också om händelsen för sina närmaste vänner, lite så där en passent under en gemensam middag. Men efter ett fåtal bekymrade frågor gör Michèle fullt klart att det inte är något hon vill fördjupa sig i och då blir det också så. Med samma järnhand styr hon inte bara sina anställda utan också sina andra relationer – älskaren Robert, exmaken Richard och sonen Vincent.

Elle var inte bara en kandidat till Oscarsgalan 2017 i klassen Best Foreign Language, utan också nederländske regissören Paul Verhoevens senaste film. Huvudrollen Michèle spelas av Isabelle Huppert och det var säkert en krävande prestation, både känslomässigt och för att hon är i bild i princip hela filmen igenom.

Men alla som någon gång sett Isabelle Huppert på vita duken (hon är exempelvis en av österrikaren Michael Hanekes favoritskådisar) vet att kvinnan knappast är sinnebilden av en ömsint, bullbakande hönsmamma. Jag skulle snarare säga att Huppert är expert på att spela kvinnor som är så stränga och iskalla att jag alltid undrar över hur de kan ha några nära relationer överhuvudtaget. Elles benämning på Michèle som ”anticeptisk” ’är spot on. Tyvärr görs den av hennes mor, vilket kanske ger en föraning om kvaliteten på DET förhållandet. I både Elle och Happy End ryser jag vid blotta tanken på uppväxtmiljön för dessa kvinnors respektive söner.

Men så har Michèle i och för sig inte heller särskilt många varma relationer att tala om. Särskilt inte om vi ska se till det motsatta könet. Elle ger intrycket av att hon enbart omger sig med män som alla har en oerhört kort startsträcka innan knytnävsslaget (eller motsvarande icke-fysisk åtgärd) hänger i luften. Det enda vi får se är en kavalkad av raserade och dysfunktionella förhållanden. Jag vet inte om Verhoeven (filmen är i rättvisans namn en adaption från romanen Oh… av Philippe Djian) vill hävda att orsaken till detta kan återfinnas i Michèles barndom, då hon har en far som sitter i fängelse?

Överhuvudtaget finns det inte en enda vettig eller trevlig man i Elle. Fast fasiken vet om det finns några vettiga och trevliga kvinnor heller, när jag tänker efter. Jo, exmakens författar-groupie-ragg, men henne får vi inte veta särskilt mycket om. Möjligen också Michèles bästa vän Anne, vars vettighet belönas med att Michèle sätter på hennes make. Hennes närvaro tjäna eventuellt enbart syftet att göra Michèle mer sympatisk, för om Anne kan gilla kvinnan måste hon ju ha några försonande drag.

Elle kändes något mindre planlös än Happy End (Verhoeven är inte riktigt lika förtjust som Haneke i att lämna alla slutsatser om situationer och relationer upp till tittarna) , men jag ställer mig ändå helt frågande inför vad regissören VILL med denna film. Utforska tabubelagda sexuella läggningar? Det är dock bara en liten del av helheten. Ge ett intryck av kvinnors taskiga förutsättningar i så väl förhållanden som i affärslivet? Här färgas min upplevelse av filmen i allt för hög grad av Hupperts prestation eftersom jag för mitt liv inte kan bli engagerad av eller känna med denna kvinna.

Ju mer jag tänker på det, desto mer påminner Elle och Happy End faktiskt om varandra – två kompetenta filmmakare men som här gjort varsin film som känns helt poänglös.

Annonser