alt. titel: Djävulen bär Prada

2015 spelade Anne Hathaway en chef som fick den åldrige Robert De Niro som assistent and hilarity ensued. Knappa tio år tidigare var det hon som fick vara assistent till Meryl Streeps queen bitch-redaktör Miranda Priestly.

Miranda styr ledande modemagasinet Runway med järnhand och ingen törs säga emot, än mindre tänka på vad som skulle hända om hon inte fick sin soy-no-foam-latte från Starbucks i näven fem sekunder innan hon själv kommit på att hon vill ha den.

En av alla de som frågar ”Hur högt?” när Miaranda säger åt dem att hoppa är Andy Sachs. En smart aspirerande journalist som tagit assistentjobbet på Runway eftersom hon hoppas att det ska leda till bigger ’n better things. Som ett riktigt jobb… För hur det nu är kan Andy inte riktigt ta vare sig Runway, dess medarbetare eller dess läsare på riktigt allvar. Alltså…mode…? Hur ytligt får det bli? Oändliga rader med minimala klänningar som ingen vettig kvinna kan få på sig med mindre än att hon lever i konstant halvsvält, högvis med 10 000-konors väskor och till synes identiska skärp.

Men The Devil Wears Prada skulle förstås inte vara den småromantiska feel good-film som den är om det inte vore så att Andy får sig både en och två livsläxor på vägen mellan inledningsmontage och avslutningssol.

Filmen känns ovanligt solid och jag tror att mycket av det hänger på skådisarna. Meryl Streep lyckas med en perfekt blandning av fullkomligt nonchalant bitchighet, halshuggande hänsynslöshet och ovanliga stunder av skörhet när vi och Andy fått komma henne en smula in på livet. Anne Hathaway tycks ha de största bruna ögonen i filmhistorien men är alltid trovärdig som den Unga och Smarta. Att hon sedan uppenbarligen inte bara lär sig att förutse Mirandas alla nycker utan också med raketfart blir en fena på både klädsel, smink och allehanda frisyrknep gissar jag att man får acceptera inom filmens ramar. Och så den alltid så sympatiske Stanley Tucci som bakgrundskompisen vilken tydligen alltid finns till hands när Anne behöver honom.

Med en sådan cast är det förstås inte särskilt förvånande att filmen också är tillräckligt påskostad för att visa upp en någorlunda trovärdig bild av modevärlden med allt vad det innebär av shower, kläder och skor. Detta, tillsammans med det faktum att Andy ska lära sig nya skillz, innebär i sin tur att filmen är en veritabel orgie av montage för att kunna visa upp så mycket bling-bling som det bara är möjligt att pressa in på dryga 100 minutrar.

Men det här är mer eller mindre skådebröd och jag kan inte låta bli att ifrågasätta en del av de poänger som filmen försöker göra. Andy får en barsk tillrättavisning av Stanley Tuccis Nigel när hon beklagar sig över Miranda och senare i filmen är hon så pass indoktrinerad att hon börjat försvara sin chef inför andra. Och visst, Miranda har höga krav på kvalitet och finish vilket naturligtvis inte är förbjudet. Men det finns ju flera olika sätt att framföra sådana krav, där Miranda bevisligen valt vägen som består av härskartekniker och alla tillfällen till att förödmjuka sina medarbetare som tänkas kan. Även den mest upptagne av chefer borde kanske kunna ta sig de 30 sekunder som det krävs för att hänga av sig sin egen kappa om det bara handlade om att hänga av sig kappan. Men nu handlar det ju snarare om att bevisa för den stackars pigan som måste ta sig an kapphängandet hur lågt i hierarkin hon står.

Andys pojkvän och kompisar tycker också att hon måste jobba orimliga tider för den krävande Miranda vilket man kan hålla med om. Men vi får också flera scener där Miranda inte bara hotar Andy med sparken från det nuvarande jobbet utan att redaktören med sitt inflytande minsann också kan se till att den yngre kvinnan kan se sig i månen efter ett jobb på vilken tidning som helst i New York. Andy stannar alltså inte bara kvar i den egentligen oacceptabla arbetssituationen för att säkra sitt nuvarande jobb utan också en framtida karriär som inte handlar om Runway. Därmed blir omgivningens anklagelser lite orättvisa och som tittare förstår man inte varför Andy misslyckats med att förklara detta faktum.

Men vill man njuta en dryg timme av chefen från ishelvetet finns det inte så många bättre alternativ än The Devil Wears Prada.

Annonser