Hugo är supersmart och student på Handelshögskolan i Göteborg. När det kommer till tjejer har han dock en märklig preferens – han faller bara för kvinnfolk i samband med cykelkrockar.
Agnes ömt vårdade fiol får ta sig en simtur med Poseidon utanför konserthuset och hon skäller ut cykeldrummeln efter noter (heh…). Men Hugo är ju så rar när han kommer för att be om ursäkt, utrustad med rosor och allt, och Agnes låter honom omgående bjuda på räkostmackor i studentläggan.
Men relationen med Agnes slutar inte särskilt lyckligt och det krävs ytterligare en cykelkrock, den här gången med en gris, och en halvt avdankad cirkus för att återuppväcka Hugos livsandar. På denna cirkus finns nämligen inte bara den ekonomiskt handikappade direktören Robert Casall som brinner för en sågspånsdammig cirkusnostalgi utan också den väna men mystiskt stumma Anna.
Hugo gör ett flertal försök att återgå till vardagen med föreläsningar, mobiltelefoner och gasker men Cirkus Margôt utövar en märklig lockelse på honom. Det visar sig också vara en perfekt arena för vilka märkliga egenskaper Hugo nu än har som gör honom till en fena på att lösa alla cirkusens problem, från bokföring till clownnummer och hästdressyr.
Helena Bergström har kanske slagit in på en ny väg och börjat specialisera sig på filmer med ordet ”jävla” i titeln. Eller också är svordomen i Vilken jävla cirkus helt enkelt ett försöka att casha in på den tidigare En underbar jävla jul, vilken blev ganska framgångsrik i juletider för ett par år sedan.
Julfilmen tyckte jag oväntat bra om, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag hade några som helst förhoppningar eller förväntningar på den aktuella cirkusfilmen. Men även utan sådana krav på sig blir det inte mycket till föreställning från Vilken jävla cirkus.
Först som sist ska sägas att åtminstone en del av skådespelarprestationerna är bra, i vissa avseenden till och med bättre än vad filmen egentligen förtjänar. Regissörsdottern Molly Nutley spelar Anna och hon gör inte bara bra ifrån sig för att hon under kanske halva filmen inte behöver säga så mycket. När hon väl gör det flyter svadan nämligen riktigt naturligt. Gustav Lindh som Hugo har en svårare match med en hel del hopplösa repliker som tycks vilja få honom att åkalla en ”charmigt” stammande Hugh Grant. Trots det tycker jag att även han lyckas så pass bra att det ska bli spännande att se vad han ska hitta på härnäst.
Cirkusdirektören spelas av Tomas von Brömssen som givetvis inte är dålig. Men jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag direkt fäster mig vid hans halvalkade drömmare, vilken hellre lever på dammig nostalgi än konfronterar den bistra verkligheten. Men därefter följer en veritabel kavalkad av parodiskt överspelande östgötskor, kajalälskande eldslukare, ilskna clowner med mindervärdeskomplex och ännu ilsknare ryska hästdressörer.
Möjligen ska de ofta upprepade försäkringarna om att cirkusen är en plats för magi och sagor övertyga tittaren att det inte är någon idé att ifrågasätta vadhelst filmen slänger fram i vår väg (Griskrockar! Sångnummer!). Den Amélie-snyltade dragspelsmusiken från Jennie Löfgren och Anders Herrlin är antagligen menad att fungera på samma sätt.
Själv blir jag dock inte tillräckligt förförd av sepiatonade tillbakablickar och frieserhästar i motljus för att gå på den lätta. Istället för Edward af Sillén och Daniel Réhn är det nu Helena Bergström som på egen hand totat ihop manuset och det är tyvärr fullt av övertydligt berättande, svaga rollfigurer och märkliga repliker. Bergström bjuder på allt för många bilder lika nötta som von Brömssens hågkomster (mobiltelefoner med hemska besked som faller i slowmotion, undervattenskamp för att nå den älskade). Molly Nutley verkar ha kommit utrustad med en alldeles egen motljuslampa och hennes Anna tillåts bli märkligt öppen märkligt fort under Hugos närmast mirakulösa inflytande.
Vilken jävla cirkus är dock långt ifrån lika usel som maken Colins senaste bottennapp Medicinen, där Bergström enbart tog plats framför kameran. Om jag fick bestämma skulle hon försöka utvecklas bakom den istället.
Rörliga bilder och tryckta ord 