På’t igen! Vad är väl bättre än att följa upp en klassisk actionrulle med en…uppföljare? Irv Kirschner har tagit över regissörsstolen. Bakom manuset gömmer sig ingen mindre än George Miller (mittåt, Frank Miller ska det förstås vara!).
Och Miller har inte låtit saker och ting bli särskilt mycket ljusare i Detroit. Tack vare de inledande nyhetsinslagen får vi raskt veta att de ED-209:or som man trots allt försökt få ut i staden inte funkar särskilt bra. Polisen tycker fortfarande att de får en raw deal från OCP (rimligt, med tanke på att företaget verkar vägra att betala ut några pensioner) och har beslutat sig för att strejka. Samtidigt flödas stadens gator av en ny drog, Nuke.
Detta är dock ett rätt avancerat drogupplägg eftersom Nuke frontas av kultledaren Cain, vars anhängare exempelvis kan uppmuntras att bomba drogrehabiliteringskliniker. Han är också så skrupulös att han inte tvekar det minsta inför att korrumpera den yngre generationen i form av grabben Hob. Vilken i sin tur strular till Robocops prime directives eftersom en sådan hedersknyffel inte kan tänka sig att skjuta ett barn.
Sådana detaljer är något som psykologen Juliette Faxx vill komma till rätta med. Hon försöker utveckla en slags Robocop 2.0 men har problem med att alla försökskaninerna ofelbart tar livet av sig (i filmens klart roligaste scener). Hon kommer fram till att nyckeln till framgången med original-Robocop (bortsett från en viss Paul Verhoeven då förstås) var Alex Murphys starka pliktkänsla och moral.
Juliette Faxx är kanske en briljant psykolog, men jag skulle på allvar vilja ifrågasätta hennes logik. Efter att ha dragit den slutsatsen beslutar hon sig nämligen för att söka efter nya försöksobjekt bland landets värsta skurkar. Som väl i och för sig kan sägas inneha någon form av moral, sannolikt bara inte en som delas av det övriga samhället?
Mja, jag vet inte jag… Som så många uppföljare både före och efter försöker RoboCop 2 återupprepa i princip samma koncept som originalet, bara lite simplare, lite enklare, lite fulare.
Dystopistämningen känns påklistrad (varför har exempelvis OCP:s logga plötsligt antagit klara nazistvibbar?) samtidigt som effektbudgeten framförallt gått åt till squibs och robotminiatyrer. Av Verhoevens överdrivna våldsamheter som ändå väckte en viss fascination finns ingenting kvar. Medan miniatyrerna fortfarande kan andas lite av en charmig Harryhausen-känsla har det animerade ansiktet hos Robocop 2.0 åldrats med samma värdighet som kromklot-över-shackrutigt-golv.
Den makabra humorn har ersatts med å ena sidan en halvdan pajjighet, å andra sidan Tom Noonan som skurk istället för Kurtwood Smith. Noonan kan inte alls utstråla samma underbart psykotiska galenskap, skurken Cain bär istället på en slags patosfyllt upphöjd sorgsenhet som förvisso gör honom annorlunda men varken skrämmande eller intressant. Vilket filmen i princip själv understryker genom att i slutänden visa att Cain inte är något mer än en ”vanlig” missbrukare som inte kan kontrollera sina begär.
I RoboCop 2 blir det tyvärr också uppenbart att Peter Weller inte är någon särskilt bra skådespelare. Historien ger honom ytterligare möjligheter till identitetskrisande jämfört med originalet och trovärdigheten i hans existentiella ångest känns väl sådär om jag ska vara helt ärlig.
Nej, nog för att man kan bli sugen på att återbesöka RoboCop-världen, men då ser jag faktiskt hellre om originalet en gång till.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Sorry to say, men jag gillar tvåan skarpt. Allmänt underhållande, den håller högt tempo, har mycket handling och innehåller hyfsat originellt skit. Det finns även en hel del referenser till filmklassiker, fast det är inte alltid lätt att upptäcka. Det gäller ju att hinna hämna med liksom.
Då är det bara att gratulera 😀