Sage femme (2017)

alt. titel: Barnmorskan, The Midwife

Två Catherine i fokus. Catherine Frot spelar Claire, en medelålders ensamstående barnmorska som lever för sitt jobb, för de mödrar och barn som hon hjälper. Catherine Deneuve spelar Béatrice, en äldre, men lika ensamstående, kvinna som en gång levde med Claire och hennes far, Antoine.

När Claire en dag hör ett meddelande från Béatrice på telefonsvararen är det knappast något kärt återseende. Hon har inte sett sin plastmamma på många år och av allt att döma lämnade Béatrice far och dotter hux flux för att aldrig höra av sig igen. Förrän nu.

Béatrice är en levnadsglad själ som tror på njutningens helande kraft och därför inmundigar rikliga mängder vin, rött kött och andra allmänt hälsofarliga men njutbara substanser. Claire är mer asketiskt lagd, föredrar grönsaker framför pommes frites och kranvatten framför vin. Béatrices gissning att den yngre kvinnan arbetar som bibliotekarie känns inte helt orimlig.

Det är förvisso mycket annat som också pågår i Claires liv – kliniken hon arbetat på hela sitt liv hotas av nedläggning, sonen Simon kommer för att visa upp sin nya flickvän, hon påtar i sin kolonilott och blir uppvaktad av kolonilottsgrannen Paul. Men eftersom filmen både tar avstamp och landar i (den från Claires sida motvilliga) relationen mellan de två kvinnorna blir det också den som på något sätt utgör samlingspunkten.

Skulle Sage femme ha varit en amerikansk film skulle jag utan tvekan ha kallat den för ”indie” med sin ”slice of life”-berättelse och realistiska ton. Som det är nu blir den mest…fransk. Det är den typen av film som sällan är enastående bra, tankeväckande eller provocerande men lika sällan direkt dålig eller ointressant. Styrkan ligger i ett naturligt tilltal och trovärdiga rollprestationer.

Där filmen brer på lite extra är möjligen i sin beskrivning av det nya sjukhuset som ska ersätta Claires gamla arbetsplats. En orgie i New Public Management och högblanka golv. Där en erfaren barnmorska sorry, ”förlossningstekniker” blir guidad av en managementflicksnärta som uppriktigt verkar tro att teknik kan ersätta den erfarenhet som sitter i kroppen efter ett helt yrkesliv.

Själva grundkonceptet med att Claire (om än motvilligt) börjar leva upp under Béatrices inflytande kan kännas igen från Gud vet hur många amerikanska feel good-filmer men i Sage femme är processen mer subtilt skildrad. Filmens styrka ligger i relationen mellan de två Catherines och de har en sällsynt dynamik som lyckas inkorporera både skuld, sorg, tacksamhet och glädje. Scenen där Claire masserar Béatrices värkbrutna kropp är rörande och innerlig.

Sage femme skapar ett oerhört nyansrikt porträtt av sin huvudperson, en kvinna som hjälpt livet på traven i många år men som först nu börjar kunna ta för sig av det för egen del. Precis lagom som distraktion för en måndagskväll efter årets rivstart på arbetsveckan.