alt. titel: Det stora tågrånet, The Great Train Robbery

Det är kanske lika bra att reda i det här med titelförvirringen med en gång? I början av 60-talet rånades ett brittiskt post-tåg på 2,6 miljoner pund, varav merparten aldrig återbördades trots att rånarna tycks ha fångats in relativt omgående och dömda till långa fängelsestraff. Fullt rimligt att denna kupp gått till historien som ”The Great Train Robbery”.

Men vänta nu, den här filmen visar inte alls upp en stenhård, säg, Michael Caine som slår ned lokförare utan en kosmopolitisk och elegant Sean Connery i hög hatt och jackett. What gives?!

Därav originaltiteln The First Great Train Robbery. Med betoning på First. Drygt 100 år tidigare skedde nämligen ett annat tåg-rån som vanligen kallas The Great Gold Robbery. Det är väl inte helt osannolikt att Michael Chrichton som skrev både den litterära förlagan (från 1975) och manus samt regisserade hela härligheten ville casha in lite på hajpen kring det som hände 1963.

Samt också förstås lyfta fram en riktig rövarhistoria om hur ett djärvt gäng lyckades med något som polisen först avfärdade som omöjligt – att råna ett tåg som drar fram över den brittiska landsbygden (mellan London och Folkestone) i full kareta.

Michael Crichtons skriverier torde vara välkända för de allra flesta, det räcker med att säga ”Jurassic Park” (vi ska kanske däremot tala tystare om ”Congo” eller ”Timeline”?). Men författaren är faktiskt inte heller någon oäven regissör och står förutom denna adaption också bakom filmer som Westworld och Coma.

The First Great Train Robbery är alltså helt enkelt en kostym-heist. Sean Connery är hjärnan bakom det hela, Donald Sutherland den snabbfingrade nyckelmakaren och Lesley-Anne Down står för de kvinnliga behagen. Tillsammans lyckas de plocka åt sig fyra olika nycklar, hitta på en elaborerad plan för att få in Donald i samma vagn som de eftertraktade kassaskåpen och kava runt på ett antal tågtak.

Jag har läst boken ett oräkneligt antal gånger och sett filmen nästan lika många men det är en sådan där trivselfilm som alltid funkar att dra igång. Stämningen är inte alltför allvarsam och en välberättad heist-historia är ju aldrig fel. Connery är världsvan och fattad i de mest pressade situationer, Sutherland visar upp Englands buskigaste polisonger och Down gör inte bort sig som femme fatale i krinolin. Det finns betydligt sämre sätt att spendera knappa två timmar på.

Annonser