Trots förlusten av mentorn Harry Hart, aka Galahad, går det rätt bra för Eggsy Unwin. Han genomför elaborerade och konditionskrävande biljakter samt dejtar svenska prinsessan Tilde. Faktum är att hans största bekymmer just nu är att komma överens med svärföräldrarna kungen och drottningen. But all that’s about to change…

En ny skurk har nämligen dykt upp på spelplanen – knarkdrottningen och 50-talsnostalgikern Poppy Adams. I den kambodjanska djungeln har hon byggt upp ett eget Poppy Land varifrån hon distribuerar allsköns droger till jordens alla hörn. Det enda hon kräver är blind lydnad och lojalitet, ett committment som hon dock oftast känner att hon bara kan få från sina robotmedarbetare.

Poppy har dock ambitioner som sträcker sig bortom djungeln och tar sig för att försöka utplåna Kingsman. Möjligen under påverkan från Eggsys gamle ”kompis” Charlie Hesketh som i Poppy alltså hittat en ny ledare efter att den skrikige Valentine gick sitt öde till mötes i den första Kingsman-filmen.

Och det är väl egentligen inte så himla mycket som skiljer The Golden Circle från The Secret Service. Istället för enbart brittisk stiff upper lip (i resterna av den sönderbombade organisationen får Eggsy ett råd: ”When we’re done, you may shed a tear. In private”) får vi emellertid också lite amerikansk yehaw i form av lassoslagsmål och organisationen Stateman. I likhet med den tidigare filmen finns fortfarande inget att invända mot vare sig slagsmålens finess och coolhet eller snitsighet rent utseendemässigt.

Taron Egerton fortsätter att vara en rätt sympatisk Eggsy, likaså Mark Strong som fixarkillen Merlin. De glimtar som trailern visade upp av Jeff Bridges och Channing Tatum var just det, glimtar och skådebröd. Deras sammanlagda screentime är nämligen (men föga förvånande) ungefär lika omfattande som trailern. Filmens klarast lysande stjärna blir därmed (inte heller det särskilt förvånande) Julianne Moores klämkäcka Poppy. Inte för att hon gör något spektakulärt med rollen i sig, utan för att hon är Julianne Moore.

Tyvärr finns det ett stråk som penetrerar hela filmen med sin unkenhet och som solkar ner i alla fall min filmupplevelse. Jag ser att jag redan 2015 klagade på The Secret Services insatser på kvinnofronten och de har verkligen inte förbättrats i uppföljaren. Ja, ok, vi har Julianne Moores kvinnliga skurk. Eggsys agentkompis Roxy är dock en av måltavlorna för Poppys bomber. Bakom kulisserna hos Statesman får Halle Berrys ”Ginger Ale” suckande skaka på huvudet och plåstra om ”Whiskey” och ”Tequila”.

Hanna Alström får fortsätta att dela ut bakdelsmys med löftet ”If you save the world, you know what that means…”. Men det som verkligen fick mitt gillande på fall var när en avancerad bugg ska placeras på ett kvinnligt mål. Buggen måste prompt in i en kroppsöppning och vilka finns då tillgängliga för en driven förförare som Eggsy? Som sur grädde på det osmakliga moset förföljer dessutom kameran buggen rakt upp i…ja, jag tror ni fattar var den tar sig.

I The Secret Service kunde jag bortse eller ursäkta rumptrofén men den här gången gick det verkligen inte när den dessutom kombinerades med en väl nyfiken manly men-kamera. Synd på en i övrigt popcornlättsam spionactionkomedi.