alt. titel: Swedenhielm’s Family

Gamle ingenjör Swedenhielm har inte mycket kvar förutom sin heder. Hur många år han förgäves väntat på att nobelkommittén ska ringa har han tappat räkningen på. Fortfarande bor de tre barnen Rolf, Bo och Julia hemma men de är ärligt talat inte mycket till hjälp. Snarare en trio bortskämda goddagspiltar som inte har en susning om hur man rättar mun efter matsäcken. Här har de i och för sig en formidabel förebild i sin käre far som menar på att det väl alltid finns en ”slant över till en flaska champagne” när tillfället så kräver. Den som får stå pall för både uteblivna hushållspengar och böner om rysk kaviar i stället för korv är den hårt prövade husföreståndarinnan Marta Boman.

Jag fortsätter mitt utforskande av de Ingrid Bergman-filmer som står till buds. Här spelar hon återigen mot Gösta Ekman d.ä. men nu är de istället svärdotter och svärfar eftersom hennes Astrid är förlovad med Bo. Klart smakligare än december-maj-förhållandet i Intermezzo. De får ändå en viktig scen tillsammans där Swedenhielm d.ä. får uppvisa en oväntad realism när Astrid vill tro att det inte borde spela någon som helst roll att hon är rik och Bo fattig. Även om man med nutida mått mätt skulle kunna ha vissa invändningar mot hans främsta argument. För nog vore det ganska rimligt att det inte är ok för Bo att betala underhåll till en fattig flicka som han skulle råka bli kär i medan han är gift med Astrid, särskilt inte om underhållet skulle betalas med Astrids pengar?

Bergman får inte särskilt mycket tid framför kameran men slår trots detta enligt min mening Tutta Rolf rejält på fingrarna. Den senare är Swedenhielmsdottern Julia som har skådespelarambitioner och eventuellt därför alltid spelar över å det grövsta. Vi snackar en gestaltning som befinner sig mil bortom drama queen. Även samtida filmrecensenten Robin Hood (vid Stockholms-Tidningen) hade åsikter om Rolfs förmåga att gestalta en ung kvinna av börd och konstaterade frankt att ”hon är helt enkelt f. d. revyhopperskan Tutta”.

Samtidigt har hon i det teatraliska facket god konkurrens av Gösta himself som gärna antingen tar sig för pannan i en ack-och-ve-gest eller nästan ruskar om sin avkomma med ett hysteriskt grin på läpparna. Å andra sidan… Swedenhielms bygger på en pjäs av Hjalmar Bergman som var god vän med Ekman. Manuset har dessutom skrivits av författarhustrun Stina Bergman, så man skulle åtminstone kunna tänka sig att Ekmans ingenjör ligger nära den personlighet som Hjalmar Bergman själv tänkte sig den. Om inspelningen hade förresten Gösta följande att tillägga: ”Filmen gjordes på 17 dagar – jag måste erkänna, att detta till stor del berodde på, att jag för första gången i mitt liv passade tiderna”.

Swedenhielms är en komedi med allvarliga stråk och förutom de tre förvuxna barnen ligger det mesta av humorn hos Karin Svanströms klassiskt bistra huskors Marta som gärna beskyller alla och envar (till och med radion) för ”vanvett”. Samtidigt har hon tack vare fru Swedenhielms för tidiga död varit som en mor för de tre syskonen och slutet ger henne rejält med upprättelse för ansträngningarna att sörja för en familj som inte har vett nog att vrida och vända på slantarna när de börjar sina.

I komediperspektivet tycker jag dock att det kan vara värt att nämna att Swedenhielms innehåller en tvättäkta ”Ironic Echo Cut” såsom den beskrivs av sajten tvtropes.org. Julia får i en scen lägga ut texten om alla sina fantastiska klänningar. Klipp till ett par jordnära städkvinnor, vilka korthugget dömer ut klädhögarna som ”Lump!”.

En filmad pjäs som i just det avseendet känns oväntat o-teatralisk. Däremot blir jag aldrig tillräckligt fångad av vare sig personer eller rollprestationer för att det hela ska bli något så när underhållande. Möjligen kan jag dra till med stämpeln ”charmig”.

På streamingtjänsten C More finns det fler Ingrid Bergman-filmer än Swedenhielms. Börja med den och fortsätt sedan att se film under hela den gratismånad som tjänsten bjuder på.

Annonser