Nymphomaniac (2013)

alt. titel: NYMPH()MANIAC

Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.

Den ensamme ungkarlen Seligman hittar en blåslagen kvinna på gården till sitt nedgångna lägenhetshus. Hon vill inte att han ringer vare sig ambulans eller polis men kan tänka sig en kopp te med mjölk. Iförd Seligmans pyamasjacka och nedkrupen i hans nybäddade säng börjar Joe berätta sitt livs historia.

Och det är klart att Joe (och von Trier) med en gång sätter tonen genom att frankt deklarera ”I discovered my cunt as a two-year-old”. Joe har nämligen bestämt sig för att hon inte bara är nymfoman och fyller sitt liv med män av alla de slag, utan att hon (möjligen på grund av nymfomanin) också är en dålig människa.

Seligman låter sig inte övertalas om detta faktum och Joes berättelse ramas hela tiden in av samtalen hon och Seligman för om allt från flugfiske till ikoner och Edgar Allan Poes död. Genom hela resan vägrar Seligman konsekvent att bli upprörd, chockad eller indignerad över något som Joe har att berätta. Allt är förståeligt eller berättigat i sitt sammanhang, må vara det handlar om ett övergivet barn eller desperata försök att jaga efter Den Förlorade Orgasmen.

Det finns en hel del likheter mellan Nymphomaniac och Ruben Östlunds The Square. Bägge filmerna vräker på med symbolik och diskussionslystnad av såväl högt som lågt. Samtidigt har regissörerna (som ju bägge dessutom skriver sina egna manus) valt att lägga in element som eventuellt ska vara tankeväckande, eventuellt enbart provocerande.

För ja, det är mycket sex (inte den enda, men mesta, provokationen) i Nymphomaniac. Både on och off camera. Det är dessutom en hel del både fram- och bakstjärtar som från gång till annan blir misshandlade å det gruvligaste (det ÄR ju ändå von Trier vi har att göra med här). Ni vet det där cirkeldiagrammet som visar tillgång och efterfrågan på dick picks? Hade det konstruerats under tillkomsten av Nymphomaniac hade efterfrågans-tårtbiten åtminstone synts i förhållande till tillgångs-biten, om vi säger så.

Nymphomaniac är absolut ingen porrfilm men för själva historien är det få (om ens några) av de renodlade sexscenerna som verkligen behövs. Samtidigt är det klart att de skapar en speciell stämning och visuell stil. Det skulle faktiskt vara riktigt intressant att se en fan edit av filmen med alla full frontal-scener bortklippta – hur annorlunda skulle den bli egentligen?

Som tredje del i en depressionstrilogi är Nymphomaniac emellertid lite märklig om det inte är så att von Trier vill säga att Joe är konstant deprimerad på grund av sin nymfomani. Alternativt blir nymfoman på grund av sin konstanta depression.

Däremot blir nymfomanin och sex förstås en fruktbar utgångspunkt för Seligman och Joes samtal om exempelvis religion. Det kan knappast vara en slump att Selig betyder välsignad medan Joe(seph) betyder ”Jehovah ska öka/lägga till”. Vill man dra iväg på tolkningsspåret skulle man kanske kunna tänka sig att det egentligen är Gud och Satan som konverserar om huruvida mänskligheten i grunden är ond eller god. Och eftersom det är von Trier det handlar om kan vi ana vad hans dom ska bli. Kanske mänskligheten är kapabel till både kärlek och empati för att sedan lämpa sådana känslor överbord när det verkligen gäller? Utgör Seligmans fuktskadade lägenhet, som på något outgrundligt sätt ändå lyckas se lite mysig ut, himmelriket eller helvetet?

Mot slutet hamnar samtalet också i samma härad som Antichrist, där jag upplevde att von Trier ville försöka säga något om kvinnors tendens att vända våld inåt, kontra mäns tendens att vända det utåt. Är det så att Joe i slutänden helt och fullt anammar det manliga perspektivet i sitt tilltalsnamn? Och genom att göra det fördömer hon samtidigt sig själv mer oåterkalleligen än hon dittills gjort under hela sitt sedeslösa liv?

Som alltid när det handlar om den danske regissören var Nymphomaniac en intressant filmupplevelse och de där fem timmarna gled in betydligt mer friktionsfritt än jag hade förväntat mig. En så pass lång film blir dock med naturnödvändighet ojämn i tempot och från gång till annan var det rätt skönt att kunna pausa hela schabraket och göra mig en kopp te (utan mjölk).