Musikalvecka: All That Jazz (1979)

alt. titel: Showtime

Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?

Joe Gideon är publiken och Broadways älskling. Han står bakom både framgångsrika scenproduktioner och en populär film. Mindre lyckat var kanske hans äktenskap med Broadwaystjärnan Audrey Paris (ingen av dem tycks ha lagt särskilt mycket ansträngning på att vara trogen) men det resulterade i alla fall i dottern Michelle.

Nu jobbar Gideon febrilt med en ny show och håller samtidigt på att klippa sin andra film, ett arbete som huvudsakligen tycks drivas av cigaretter och vinpimplande. Han försakar tid med både dottern och flickvännen Katie men avsätter samtidigt i alla fall en hel kväll för att sätta på auditiongroupien Victoria.

Men trots alla hyllningar plågas Gideon ständigt av självtvivel och cyniskt förakt över de livsval som han har gjort. I kulisserna av sitt eget medvetande för han ett kontinuerligt samtal med en vitklädd kvinna om alla sina tillkortakommanden och nojjor.

Nej, det krävs knappast någon större ansträngning för att sätta likhetstecken mellan Joe Gideon och hans skapare Bob Fosse. Och med tanke på att nästan halva filmen handlar om Joes hjärtproblem är frågan om All That Jazz inte blev ett sätt för Fosse att hantera sin egen dödsångest. Inte minst eftersom han själv dog av en hjärtattack mindre än tio år senare.

All That Jazz är intrikat berättad och det dröjer ett tag innan man inser att den handling som finns runt produktionen av showen och klippningen av filmen är sekundär och att detta uteslutande är en film om Roy Scheiders Gideon. Smal som en räka börjar hans morgonbekräftelse att låta aningens håglös redan andra gången vi får se honom och som tittare undrar man lite över vad som egentligen driver mannen vidare.

Gideon tycks befinna sig i en situation där det snarare handlar om att bekräfta publiken och producenternas förväntningar på honom än hans egen obändiga kreativitet eller krav på perfektion. Att han valt att arbeta i en bransch som knappast tar hand om de som ger sitt liv för den understryks både i scenen som kontrasterar ett pågående budgetmöte med Gideons hjärtoperation och med den självskrivna avslutningslåten: ”There’s no business like show business”.

Fosse själv ska tydligen ha sagt att när en rollfigur känner för mycket för att kunna prata ska hen sjunga och när hen känner för mycket för att sjunga återstår ändå alltid dansen. I All That Jazz skulle jag vilja påstå att låttexterna oftast är underordnade dansen och det är lite roligt att bli vittne till filmshowens ständiga dragkamp mellan kompositören och koreografen om vem som ska få sätta tonen. Överhuvudtaget är känslan i filmen en oroande blandning av febrig intensitet och uppgivenhet. Det finns flera scener som påminner om en slags 70-talistisk jazzdansversion av den medeltida bilden över dödsdansen där människor desperat försöker festa bort sin ångest.

All That Jazz är en film som blir bättre när jag tänker på den än när jag såg den. När jag kan filtrera bort Gideons alla interna hallucinationer som efter ett tag blev segdragna, på gränsen till ointressanta, har jag lättare att se filmens meriter och porträttet av dess huvudperson.

Jag tror mig veta att All That Jazz är en av bloggkollegan Filmitch favoriter, han har till och med redan skrivit om den här. Har han hittat en ny favorit i sin egen film för dagen månne?

Annons