alt. titel: Wedding Bells

Det pågår en hel del stenkastning mot den moderna filmindustrin – filmerna är utslätade, uppföljarna oräkneliga och historierna så lövtunna att man ibland kan misstänka att deras tillblivelse handlar om helt andra saker än artistisk kreativitet. Men som vanligt räcker det med en smula rotande för att inse att inget av detta är nya fenomen.

Ta musikalen för dagen till exempel. Prinsessan Elizabeth gifte sig med sin Philip 1947 så vad vore väl mer naturligt än att göra en film som egentligen inte handlar om mer än att Fred Astaire och Jane Powell åker till London för att dansa lite under bröllopssäsongen?

Tom och Ellen Bowen är ett framgångsrikt syskonpar i showbiz. Faktiskt så framgångsrika att de kallas till London enkom för att sätta upp en av sina populära sång- och dansföreställningar samtidigt som det är kungligt bröllop på gång i staden.

Tom och Ellen dansar lite på scen i New York, dansar lite mer på Atlantångaren (under vild sjögång icke desto mindre) och dansar sedan ännu lite mer på scen i London samtidigt som de sjunger lite. Just det, de bägge lyckas förstås också underhålla varsin oremarkabel kärlekshistoria vid sidan av dansandet och sjungandet.

Nej, alltså, det här var banne mig ett rejält glas mellanmjölk. Visst, filmen är producerad av musikalklassiska MGM och regisserad av Stanley Donen som fick träna sig lite innan han gick vidare till bland annat Singin’ in the Rain.

Historien är som synes inte särskilt avancerad, jag blir närmast förvånad över hur okomplicerade de olika kärlekshistorierna och syskonrelationen är. Det blir ett minimum av missförstånd och ingen som helst springa-i-dörrar-fars innan de två paren kan vandra ut från kyrkan arm i arm. Som vanligt känns den här typen av musikaler lite lata, med ett fokus på showbiz behöver ingen anstränga sig över hövan för att peta in sång- och dansscener lite här och var oavsett om historien motiverar dem eller inte.

Först blir jag förvånad när jag inser att filmen verkar vara hyfsat välkänd, särskilt som jag inte heller tyckte att musiken och sångerna var något som gav vare sig syra eller sötma i mjölk-pinten (dricker man inte allt i pints i England, mjölk likväl som whiskey?)

Då återstår den rent tekniska finessen och det torde vara här filmens styrka ligger. Som vanligt i musikaler från den här tiden är dansscenerna oklippta, ett imponerande hantverk bara det. Det är förstås Astaire som får briljera, dels med en dans där han använder en klädhängare som partner, dels ett nummer där ett roterande rum möjliggör dans på både väggar och i tak. På Wikipedia läser jag mig till att en del av filmens förmodade humor skulle ligga i att Astaire här till viss del frångår sin typiska stil och driver en smula med rivalen Gene Kelly. Själv har jag inte så bra koll på deras respektive stilar, så för min del är det fortfarande jäkligt mycket tråksteppande från Astaires sida.

Royal Wedding blev inte så mycket mer än en stunds lättsam eskapism, ungefär som ett kungligt bröllop kanske? Gillar man då kungliga bröllop, Fred Astaire eller Stanley Donen är filmen förstås värd en titt, annars inte.

Vad kan Filmitch ha hittat på idag då? Kanske han blir sugen på att se Royal Wedding i alla fall? I så fall finns filmen att glutta på på Youtube.

Annonser