Det finns så många yrken som man inte ens visste om att de fanns eller i alla fall inte tänker på särskilt ofta. Till den kategorin torde definitivt dödsruneskribenter räknas, inte minst eftersom det inte är en särskilt framträdande del i den svenska kulturen.

Annat är det i USA och på New York Times där det fortfarande faktiskt finns en hel liten sektion med journalister som upprätthåller dödsruneskrivandets ädla konst. Genom livaktiga samtal och intervjuer förstår man att det här med att skriva en ”obit” inte är något för de med svagt hjärta. Särskilt inte i dessa internettider där till och med tjugo sekunders försprång till konkurrenten kan utgöra en fördel. I bästa fall har man ett par timmar på sig för faktagranskning, bildletande och själva skrivandet.

Men tacknämligt nog upprätthåller sig inte Obit särskilt länge vid journalismen och gammelmedias förfall. Istället sätter dokumentären sökarljuset på ett gäng engagerade och duktiga yrkesmänniskor som får en chans att beskriva det speciella med just sin verksamhet. Hur de ibland kan dra sig lite för att berätta vad de pysslar med om dagarna eftersom andra ofta kan uppfatta dödsruneskrivande som makabert, i paritet med att vara begravningsentreprenör. Ett snaskigt grävande hos sörjande efterlevande efter pikanta fakta om någon som inte längre kan försvara sig. Ett grottande i död, ett yrkesval som bara torde passa de mest melankoliska av gothare.

Men som de alla påpekar är ju hela poängen med en dödsruna att faktiskt för en kort sekund återuppväcka de döda, lyfta fram deras livsverk och för en sista gång påminna omvärlden om vad de åstadkom medan de fortfarande levde.

Själv njöt jag alldeles särskilt av glimtarna från tidningens fullkomligt oöverblickbara arkiv där de flesta former av systematisk och logisk ordning lyser med sin frånvaro. Istället blir indexkorten, bildmapparna och de mångahanda klippkuverten en palimpsest av enskilda kuratorers ordningssinne där betydelsen av bokstäverna ”VIP” skrivna med rödpenna på en låda försvinner tillsammans med den person som plitade dit dem. En av de få välkända inventarierna är dock det hänglåsförsedda skåpet med de i förväg skrivna dödsrunorna.

Obit är en rejäl dokumentär som låter folk berätta intressanta fakta och anekdoter från ett yrkesområde som i alla fall jag inte hade någon som helst koll på. Över det hela ligger en atmosfär av New York-intellektualism som göra Woody Allen tårögd. Klart sevärd, helt enkelt.

Annonser