alt. titel: The Ex-Wife

En kvinnas relationsliv börjar, nog så lovande, med vinindränkta och ljumma sommarkvällar tillsammans med kompisarna på vingliga klackar. Men slutar, efter okänt antal år, i en snöpligt vinindränkt rökstund under köksfläkten medan man beklagar sig över att det knappast var så här man tänkte sig livet för 20 år sedan.

I alla fall om vi ska tro Katja Wik som i sin debutfilm Exfrun presenterar oss för ”flickvännen”, ”frun” och ”exfrun”. Exakt varför det bara är en av dem som fått bli titeln är lite oklart. Flickvännen heter Klara och är så kär, så kär i pojkvännen som bär mössa och showar med gitarren. Som blir irriterad när hon visar sig ha roligare med hans kompisar än vad han har. Efter en sur kommentar intar hon givetvis en mer underdånig attityd och nöjer sig med att lyssna på det pretentiösa gitarrspelet istället för att spela själv (som vi tidigare sett henne göra i sin ensamhet).

Frun heter Anna och synes intill depressionens gräns less på man, barn och hushållsgöromål. Maken Jesper har irriterande nog inga problem att sova sig igenom bebisens gråt om morgnarna och tar genvägar vid vällingtillverkningen. Fyllefestar gör han också.

Och så exfrun som tydligen ska heta Vera men som aldrig tilltalas med detta namn eftersom de enda hon pratar med är barnen Walter och Signe. Och där är hon ju 100% mamma. Vera hämtar kidsen hos exmaken (som givetvis redan har en ny partner) och briserar i ekonomiska förmaningstal när Walter råkar nämna att pappa köpt en Xbox. HON kan minsann inte kosta på sig sådana extravaganser. HON lever på vatten och bröd när barnen inte bor hos henne för att få ekonomin att gå ihop. HON är den förfördelade i ex-relationen och ändå är det HON som får ta allt ansvar.

För min del blev det mer intressant att fundera på vad Katja Wik vill säga med Exfrun än att se själva filmen. Inte förrän i slutet fattade jag hur det sannolikt var meningen att de tre olika kvinnoödena skulle hänga ihop, alltså som tre olika tidsperioder i en Kvinnas liv. Under filmens gång satt jag därför istället och väntade förgäves efter en scen när rollfigurerna skulle stöta på varandra.

Wik har arbetat en hel del tillsammans med Ruben Östlund och det är klart att jag inbillar mig att det märks, även om hon inte är riktigt lika pigg som Östlund på att sätta sina rollfigurer rejält på pottkanten. Det är långa och långsamma tagningar på samtal, öldrickande, gitrarrspel och promenader. Vi får ta del av den stilla absurditeten i ett Segwayfölje och den argsinta tävlingen om vems vällingmetod är den snabbaste.

En annan sak jag tycker mig se spår av är det faktum att Wik också arbetat som rollbesättare, för skådisprestationerna är generellt sett betydligt bättre än vad jag förväntar mig i en svensk film (ogint, jag vet…). Det hela flyter på naturligt och trovärdigt, både i framförande och vad som sägs. Den klarast lysande stjärnan är föga förvånande Maria Sundbom som exfrun. Hon vann en guldbagge för sin roll i Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna.

Men om Exfrun ska ses som en film om relationen mellan män och kvinnor tycker jag den blir alltför ensidig. Paradoxalt nog känns den också lite ytlig eftersom vi egentligen aldrig får veta något om våra olika kvinnor förutom det de visar i relationen med sina män. Här hade filmen tjänat på att vara lite tydligare. Ska den primärt utforska relationer hade de behövt vara mer nyanserade. Ska den istället främst säga något om kvinnor är det rollfigurerna som hade behövt vara mer nyanserade. Som det är nu ger Exfrun intrycket av att kvinnor inte har någon funktion att spela utöver den i relationen till en man (och resulterande barn).

Själva hantverket är det heller inget fel på men själv tycker jag som sagt att det blev lite trist. Det långsamma berättandet förlorade på att jag inte gavs någon tydlig anledning till varför jag skulle få följa med Klara, Anna och Vera i deras kommande, nuvarande och gångna relationskollapser. Däremot är jag nyfiken att se vad Katja Wik kan åstadkomma med ett lite maffigare manus eller mer fullödiga roller.