Var 1989 ett ovanligt bra svenskt år för komediserier? Eftersom jag själv har superdålig koll på årtal och enbart går på magkänsla skulle jag ha gissat att jag först såg snällisserien En himla många program för att ett par år senare byta upp mig till den lite mer vågade Lorry. Men de hade premiär samma år och på samma kanal (SVT1).

Nu minns jag säkert Lorry som en slags efterföljare eftersom den serien sändes i fler säsonger. I det enhetliga folkhemssverige där (nästan) alla såg samma sak på TV (och alla såg på TV…) började man säga ”tänkte inte på det…” och bekantade sig med Peter Dalle, Ulla Skoog, Johan Ulvesson, Lena Endre, Claes Månsson, Gunilla Röör, Stefan Sauk samt Suzanne Reuter.

Innan serien ens hade nått sitt slut kom det också en film och visst var man lite skeptisk (i sann doktor Dengroth-anda). Visst var Lorry roligt men skulle det verkligen funka som en hel långfilm?!

Men lyckligtvis fick tvivlarna inte bara svälja sin skepsis i biosalongen, jag upptäckte till min glädje att Yrrol fortfarande håller en otroligt hög kvalitet i sina bästa avsnitt. De mest välkända sketcherna är fortfarande rent humorguld, både vad gäller manus och leverans från skådisarna.

Det känns som om de huvudsakliga medverkande i filmen medvetet valt att spela med sina respektive styrkor och vem kan spela ogrundat förorättad bättre än Suzanne Reuter?! Hennes ”blanda inte in mig i vårt förhållande”-bitch matchas i just den sketchen perfekt av en snällisförvirrad Peter Dalle. Jag älskar hur han med självklarhet sveper Treoglaset som han egentligen hämtat åt sin käresta efter ännu en tirad från den utmattade kvinnan (”Det var kallt och jag orkade inte knulla i en taxi halv fyra på morgonen!”)

Ulla Skoog är mer nedtonad men kan vara precis lika bitter. Tyvärr funkar just hennes avsnitt som den kärleksratade servitrisen inte riktigt lika bra som Reuters bidrag eftersom det tillhör filmens surrealistiska element. De förekommer här och var och är nog välbehövliga för att skapa en rörelse i filmen samt hålla publiken på tårna (vad fasen ska de hitta på nu?!) men är samtidigt inte riktigt lika hysteriskt roliga. Givetvis med undantag för den klassiska brainstormingsessionen om vad man ska ge chefen i 50-årspresent.

Vad som däremot (fortfarande) är hysteriskt roligt (inte minst eftersom det nu finns ett ord för något som kanske beskrevs perfekt redan 1994) är scenen där Männen ska installera stereon. Månsson och Ulvessons tvärsäkra mansplaining suffleras perfekt av deras äkta hälfter (”Och så var bruksanvisningen på tyska… Ja, jag tycker ofta det är så…”). Om man vill, skulle man säkert kunna se sketchen som djupt tragisk (curlande kvinnor, mansbarn, yada yada, yada) men varför skulle man vilja det? Det är roligare att skratta åt eländet istället.

Jämsides med de här mer genomarbetade delarna finns det också små stjärnglimtar som ett par reklamfilmer där flygledare halsar vodka på arbetsplatsen för att kunna sätta gränser och man lockas att testa T-röd – ”för dig som tänkt klart!” Det var också rätt kul att följa en tennisbolls färd genom ett par av de scener som vi tidigare besökt i filmen eftersom jag tycker mig känna igen ungefär samma grepp i Austin Powers (där första filmen kom 1997, alltså tre år senare. Just sayin’…)

Som vanligt i den här typen av episodfilm är allt inte toppklass, en av de svagaste delarna är exempelvis den lilla grekiska ramberättelsen vilket samtidigt alltid är en otacksam uppgift. Men den genomsnittliga nivån är både hög och jämn, man har inte i allt för hög utsträckning förlitat sig på gamla trotjänare från serien, manuset är generellt oerhört välskrivet och filmen varvar kortare och längre inslag som håller tempo och intresset uppe.

Varför inte ordinera dig själv en rejäl dosis humor och samtidigt få lite oslagbart 90-talsstuk på köpet?

Och den ordinationen är ovanligt lätt att följa. Bara att surfa in på streamingsajten C More. C More bjussar till och med på en hel provmånad och snart är det påsk. Massa filmtimmar står för dörren….

Annonser