X2: The Dressmaker (2000 & 2015)

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Myrtle ”Tilly” Dunnage återvänder till byhålan Dungatar på 50-talet men som hemvändare är hon knappast välkommen. Hennes mamma går allmänt under namnet Mad Molly, kan inte ta hand om sig själv och är nära döden av vanvård när dottern kommer tillbaka. Själv förstår vi snart att Tilly fick lämna staden under olyckliga omständigheter, dock inledningsvis oklart exakt vad de omständigheterna bestod av.

Men Tilly finner någon form av nåd inför stadens kritiska kvinnoögon när det visar sig att hon under sin tid ute i stora världen blivit en klänningssömmerska av rang och snart går alla Dungatars kvinnor klädda i europeisk haute coture. Att släppa in Tilly stadens gemenskap går dock inte lika lätt. Med tanke vad som försiggår i ”hemlighet” inom den där gemenskapen är emellertid frågan hur mycket hon borde sörja över det.

Hmmm, The Dressmaker liknar förvisso sin filmadaption i det att jag inte riktigt vet hur jag ska placera den. Helt ärligt vete tusan om jag hade läst klart den utan att ha filmen hägrandes framför ögonen, för den bråkade med mig hela tiden. Kändes det som i alla fall. Boken ville inte ge mig några lätta ingångar till vare sig personer eller historien, den trilskades kort sagt.

Kanske är den lika trilsk som dess huvudperson verkar vara? Tilly skulle förstås inte ha kommit tillbaka överhuvudtaget om det inte vore för att hon är en ung kvinna som vill gå sin egen väg. Det mesta jag får ut från henne som person är dock att hon ständigt försöker hålla andra människor på armlängds avstånd. Därför blir tragiken förstås så mycket större (om än inte särskilt överraskande) när det går åt helvete med den ende som hon låter komma in under garden.

Förutom Tilly underlättade inte heller det månghövdade persongalleriet det där trilskandet. Det dröjer in i andra halvan av boken innan jag kan känna mig någorlunda säker på vem som är vem i Dungatar och hur de står i relation till varandra. Överhuvudtaget har jag genom Hams prosa svårt att skapa mig en bra bild av vare sig staden, dess invånare eller för den delen alla elaborerade klänningar som Tilly syr upp.

Det som ändå höll mig kvar var den lätt surrealistiska och absurda stämningen med halsbrytande kontrasteringar (polismannen Horatio Farrats alla extravaganta utstyrslar) och kärv understatementhumor. Men mest måste jag nog erkänna att jag hängde mig kvar med näbbar och klor eftersom jag nu ser fram emot en omtitt av filmen. Rosalie Ham, det var trevligt att träffas, men jag tror inte att det här är något vi kommer att göra om.

Omtitten:
Så var det då dags för den ivrigt emotsedda omtitten på filmen och som den vann! Nu, när jag visste vad jag hade att förvänta mig, lyckas adaptionen sätta form och färg på allt det där som jag inte kunde få från boken. Det skadar inte heller att Tilly har fått bli avsevärt tuffare jämfört med förlagan.

The Dressmaker bjuder på en underbar visuell resa som blandar Priscilla och Edward Scissorhands (ersätt bara frisyrer med klänningar). Jag älskade surrealismen i snart sagt allt som händer i nutidssegmenten. Jag kan heller inte tycka att de allvarligare och gråtintade slow motion-återblickarna till Tillys barndom skavde mot den där surrealismen. Jag älskade också att få återse både Kate Winslet som Tilly och Judy Davis som hennes mamma.

Jag njöt faktiskt så pass mycket att jag den här gången klämmer i med ett rejält höjt betyg.