Bokläsning = filmsug är en ekvation som börjar vara rätt välbekant vid det här laget. Så efter den senaste omläsningen av Thomas Harris The Silence of the Lambs var jag givetvis tvungen att se om min relativt ljumma inställning till Jonathan Demmes filmatisering hade förändrats.
Jag kan förstås fortfarande se att mycket har offrats på det dramaturgiska altaret – bakgrund, Jack Crawfords döende fru Bella, Jame Gumbs hela psykologiska historia. Samtidigt kan jag nu, och det bara dryga tjugofem år efter jag såg filmen för första gången (slow and steady wins the race…), uppskatta att manusförfattare Ted Tally lyckats klippa ut de verkligt viktiga delarna från Harris förlaga med samma precision som Buffalo Bill.
Det historien då förlorar i melankoli vägs faktiskt upp av både skådespelarprestationer och filmens generella atmosfär. Vi kunde knappast vara längre från Michael Manns neonbelysta Manhunter trots att ynka fem år skiljer filmerna åt. Allt är grått, från Quanticos fuktdimmiga hinderbana till den vardagsutsjasade Ohiostaden. De kritvita insitutionsväggarna som omslöt Brian Cox Hannibal Lecter påminner i Demmes version mer om en medeltida fängelsehåla.
Och ja, det är väl lika bra att ta kannibaltjuren vid hornen? Problemet är ju förstås att det är svårt att bortse från det faktum att Anthony Hopkins Lecter blivit sin egen parodi. Ni vet, ”I ate his liver…”, läbbiga inandningsljud och så vidare. Med det sagt måste jag erkänna att Hopkins faktiskt lyckas utstråla en lågmäld hotfullhet vilken dock funkar som bäst när han inte är direkt våldsam. Och även om den klassiska munkorgen gör sitt till tycker jag aldrig att jag får samma monsterupplevelse från en livs levande person med en tunnhårig överkamning som jag kan föreställa mig från Harris beskrivning av samma person.
När det gäller allas vår Clarice Starling fann jag också en ny uppskattning för både Jodie Fosters rollprestation och hennes garderob. Förvisso har vi Lecter som hjälper till att påpeka hur billiga hennes försök till propra kläder är men det är uppenbart att det knappast står ”Armani” på en lapp i den bylsiga kavajen. På samma sätt kompletterar hans frågor om hennes bakgrund och klassresa hennes allmänt sammanbitna och drivna stil. Det känns som om antalet scener där Foster faktiskt ler är lätt räknade. Det förekommer också flera tillfällen där hon är omgiven, nästan överlupen, av män för att påminna om att hon förutom sin arbetarklassbakgrund också dras med ett könsmässigt bagage i FBI-världen.
En sak som jag var tacksam över att slippa från Harris förlaga var de eventuellt romantiska eller sexuella övertoner mellan Starling och Jack Crawford å ena sidan och Hannibal Lecter å den andra. Om inte annat är det uppenbart hos Harris att hon har väldigt speciella relationer med dessa bägge män. I filmen är Scott Glenns Crawford däremot inget mer än en chef som talar om för Starling vad hon ska göra och delar ut temporära FBI-legitimationer. Varför Lecter fastnar för Starling och väljer att hjälpa henne är däremot lite oklart, men inte på en sådan nivå att jag stör mig på det. Här väljer Demme dock att tydligare betona att det uppstår någon slags dynamik mellan Lecter och Starling, gärna med närbildsklipp mellan deras respektive intensivt stirrande ögon.
Förutom den generella gråheten i The Silence of the Lambs slås jag också av att den är ganska lågmäld för att vara en seriemördarthriller. Visst finns det snabba moment med arga röster och hetsig klippning men exempelvis scenen där Jodie Foster hittar det inlagda huvudet skulle i en nutida film istället ha varit en klockren hoppa till-effekt.
Äntligen tycker jag alltså att jag lyckades se åtminstone några av de kvaliteter som The Silence of the Lambs otvetydigt har. Däremot är den allt för välbekant för att exempelvis bli genuint läskig eller få mig att helhjärtat njuta av hur Anthony Hopkins bräker fram namnet ”Claaaarice”.
Vill du återuppleva en riktigt klassisk 90-talsthriller är det inte alls svårt. Den finns att både hyra och köpa på streamingsajten Blockbuster, bara att klicka här.
Ahhh…stilsäker rulle. Man kan banne mig se om denna nästan hur många gånger som helst..och ändå överraskas av spänningen varje gång! Tycker jag alltså.
Trevlig helg! 🙂
Men Soooofia då, det här är ju en 5/5-film! Klockren. Nu var det ett tag sen jag såg den men då funkade i alla fall Hopkins utmärkt med surplingar, Chianti och allt.
Trevlig helg! 🙂
@Steffo: Jag kan absolut förstå det, men i likhet med Shutter Island försvann tyvärr mycket av överraskningseffekten med läsning innan filmen. Trevlig helg tillbaka!
@Jojjenito: Jamen, där kan jag hålla med — Hopkins var bättre än jag mindes honom. Detsamma gällde Foster. Men långtifrån 5/5 — sorry 🙂 Detsamma!
En favorit men det är filmens stämning som vinner mest hos mig. Gråheten och att allt känns lite skitigt och deprimerande. 9/10 hamnar det nog hos mig.
@Filmitch: Oj, såpass?! Jo, det är ju mer av det än thrillerstämning kan jag tycka
Kul att du var lite mer generös denna gång! Men visst, Lecter är lite av en parodi på sig själv. Men tempot, fotot och Jodie Fosters fin-fina prestation drar ändå upp paketet en bra bit för mig.
@Mikael: Absolut, det är helt klart en bra film!