Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.

FBI-lärlingen Starling föregås i Red Dragon av Will Graham. En man som bär sina ärr från arbetet med att sätta dit diverse läskiga typer (däribland en viss Hannibal Lecter), snarare än sin uppväxt. Grahams skakiga psykiska hälsotillstånd kommer sig främst av att han är lite för bra på att sätta sig in i seriemördares tankemönster och psyke. Och därmed en mer traditionell seriemördar-protagonist jämfört med Starling.

Här handlar det om jakten på personen som utfört elaborerade och bestialiska mord på två familjer. Vad har de gemensamt och vad är det egentligen som driver mördaren? Kommer Will Graham att orka med utredningen som hotar att kräva ett större offer än han är beredd att ge upp?

Stämningen i den litterära förlagan känns igen från The Silence of the Lambs – melankoli från protagonisten, skräck från antagonisten samt en försvarlig mängd polisthrillerarbete. Här får dock den olycksalige Francis Dolarhydes person och bakgrund betydligt mer utrymme jämfört med uppföljarens Buffalo Bill. Samtidigt har Harris med Clarice Starling som sagt skapat en mer ovanlig polisthriller-seriemördarjakt-huvudperson än Will Graham. Grahams kamp mot både mördarens och sitt eget psyke är på intet vis dåligt skildrat men känns på det hela taget mer välbekant.

Anno ’86 spelas Graham av William Petersen medan det är Edward Norton som axlar rollen ’02. Jag tycker inte att någon av dem är särskilt bra på att förmedla Grahams skörhet, men det är möjligen den jag anar när jag ändå föredrar Nortons pojkaktigare uppenbarelse. Eller också handlar det bara om att jag har svårt att svälja Petersens oväntat krulliga hår, alternativt hans olycksaliga faiblesse att prata högt för sig själv..

Jag skulle kunna göra jämförande beskrivningar av snart sagt hela rollistan men väljer istället att fokusera på filmernas olika stilar. Brett Ratners senare version är, på gott och ont, en bokstavligare adaption än Michael Manns 80-talsprodukt.

Och SOM den är 80-tal, Jesus H. Corbett! Soundtracket innehåller försvarliga mängder synthiga slingor. Sexscenen till tonerna av Red 7:s Heartbeat är som om man virat in Madonnas Like a virgin-frilla i Rick Astleys trenchcoat och petat ned hela alltet i MC Hammers ballongbrallor. Kanske till och med strösslat över ett par benvärmare eller två.

Ljuset som faller över Grahams äktenskapliga säng i Florida-tryggheten är blåare än blått medan en grönare nyans är reserverad för den farliga storstaden och inte minst vår mördare. Mann har letat upp ett förvånansvärt stort antal slående husfasader med hörn och kanter och kritvita väggar. Francis Dolarhyde dväljs inte alls i ett gammalt mormors-kråkslott utan i en modern villa med fondtapet, kromade möbler och glasblocksväggar.

Bildval, perspektiv och bildutsnitt känns oerhört medvetna, vilket knappast kommer som någon överraskning från Michael Mann. Jag upplever att han i högre utsträckning än Ratner försöker suga på mördarkaramellen eftersom det dröjer ett bra tag innan vi får se Tom Noonans nuna i bild. Dumt, enligt min mening, eftersom uppbyggnadsspänningen lovar en payoff som inte levereras av Noonans nuna. Han är helt enkelt varken tillräckligt skrämmande eller tillräckligt missbildad.

Det jag också tycker att Michael Mann missar är William Blakes bild(er), vilka används i högre utsträckning i den senare adaptionen. Hade man inte möjlighet att fejktatuera hela Noonans rygg eller var han kanske inte tillräckligt muskulös för att vara en trovärdigt barbröstad Dolarhyde?

Samtidigt lider den senare adaptionen av att man givetvis varit tvungen att klämma in Sir Anthony ”Acting!!” Hopkins Hannibal Lecter, vilken får mer utrymme än han till och med har i boken. Särskilt plågsam är “illusionen” att Hopkins anno 2002 ska försöka föreställa ett antal år yngre än han de facto var 1991. Alltså se mer än tio år yngre ut tio år senare om ni fattar? A pony tail does not a young man make, Tony…. Då gillade jag faktiskt en ung Brian Cox i en kritvit cell betydligt bättre.

Red Dragon (1981)

Manhunter (1986)

Red Dragon (2002)

Annonser