The Silence of the Lambs (1988)

Om bara Thomas Harris slutat när han låg på topp. Istället blev han både förförd och konsumerad av sin renässansskurk, placerade Lecter i Florens samt kokade ihop en bisarr och övertydlig historia om mördargrisar i boken Hannibal.

Så varför inte dröja kvar vid en skimrande dåtid när Hannibal Lecter frågade FBI-eleven Clarice Starling om hon fortfarande hörde lammen skrika i dödsskräck? Starling blir kontaktad av FBI-chefen Jack Crawford som ber henne att göra ett försök att fråga ut den hyperintelligente seriemördaren Lecter om den nya mordserie som sveper över USA. Unga kvinnor hittas flådda och den senaste i raden av försvunna är senatorsdottern Catherine Martin.

Jag har aldrig varit lika bergtagen av Jonathan Demmes filmatisering som många andra och anledningen till det är som så ofta annars att jag läste Thomas Harris bok innan. När jag lyssnade på Silence of the Lambs den här omgången var det något jag egentligen bara drog igång för att ha i bakgrunden. Historien är förvisso välbekant men jag blev samtidigt påmind om att boken är både en välskriven och lite annorlunda thriller.

Dels finns det en melankolisk stämning som givetvis understryks av att huvudpersonen Clarice Starling aldrig känns riktigt tillfreds. Hon drivs av något som vi, genom Lecters utfrågningar, får en aning om men aldrig riktigt kan greppa. Harris beskrivningar hur hon söker tröst och tillflykt i en varm tvättstuga, somnar till ljudet av en trygg torktumlare, är lysande eftersom de ger läsaren stor sympati för den unga kvinnan samtidigt som jag faktiskt inte blir irriterad över att hon aldrig verkar kunna vara riktigt glad. Eller för den delen nöjd med sina insatser. Hon lider av klassresenärens eviga dilemma, skam över sin bakgrund, skam över att känna skam och aldrig riktigt hemmastadd i det där nya pinnhålet på klasstegen. Bokens stämning plockar givetvis också poäng från den lilla bihandlingen med Jack Crawford och hans liv tillsammans med en högt älskad men döende hustru.

Dels levererar Harris skurkar och en ondska som då, i slutet av 80-talet, kändes nydanade (även om han förstås föregick Silence of the Lambs med sin egen Red Dragon) och spännande. Djupdykningarna i Jame Gumbs störda psyke och Hannibal Lecters herremanshovsamhet kombinerat med psykopatens fullkomligt bisarra förmåga till kroppsligt våld skapar spännande kontraster och ett stort obehag.

Det jag kanske känner mig minst övertygad om är Harris försök att åstadkomma en slags romantisk eller i alla fall mer känslomässig relation mellan Starling och hennes två diametralt motsatta faderssubstitut – Lecter och Crawford. Jag inser att det länder berättelsen både oro och förväntan men samtidigt känns greppet trött och unket.

Förutom att teckna ett levande och nyanserat porträtt av Clarice Starling blir jag ånyo imponerad av Harris förmåga att hålla så många bollar i luften – mördarjaktspänningen, Crawfords relation till hustrun Bella, Catherine Martins mentala kamp med sin kidnappare, Lecters förändring från människa till monster – utan att egentligen fumla bort någon av dem.

Se och hylla för all del Jonathan Demmes Silence of the Lambs men glöm inte att det ligger en förbaskat bra bok bakom.