alt. titel: The Cake General

Alla småstäder har minst en sådan lirare som Hasse P. När han inte sitter på parkbänken tillsammans med de andra A-lagarna eller hystar ”Eskilstunafinnar” i ån hittar han på diverse mer eller mindre fantasifulla projekt som alla går i stöpet med ett urverks precision. Idolen är SAS-demonchefen Janne Carlzon, varför det är helt följdriktigt att så fort Hasse P har ett nytt projekt igång köper han sig en liten sollampa för att bättra på brännan.

För det lär väl knappast ha undgått något att vi nu rör oss i 80-talet och befinner oss i Köping. Eller att filmen om hur Hasse P ville visa snobbarna i Stockholm och taskmörtarna på Rekordmagazinet är duon FilipåFredriks långfilmsdebut?

Och en debut som de smäller av med den äran. Det kanske är dags för mig att svälja en del av den där FilipåFredrik-tveksamheten som jag fortfarande bär med mig. Dags att i alla fall erkänna att, när det kommer till långfilm, då är de riktigt bra. Alltså, inte bara tekniskt bra eller tokroliga, utan fint bra.

Både Trevligt folk och Tårtgeneralen är filmer som med ett gott hjärta visar upp Original som Patrik Svensson och Hasse P. Män som det ibland är allt för lätt att skratta åt (inte sällan av egen förskyllan) men som samtidigt försöker och försöker för att hitta rätt i livet. I det är bägge filmerna oerhört sympatiska; utan att bli smöriga lyckas de förmedla att alla förtjänar en andra chans, att alla kan bli hjältar (oavsett tidigare fuck ups) och att även småstaden har något att komma med. Borlänge har bandy och Köping har världens längsta smörgåstårta.

Finns det något töntigare än 80-talet? Och finns det något tråkigare än Köping? Nej, kanske inte, men om det är någon som tycks vara som himlasänd att beskriva just den skärningspunkten torde det vara Filip Hammar, som säger sig älska sitt barndoms Köping. Och som vanligt finns här också ett sällsynt öga för både roliga typer (den raggande Livets ord-pastorn) och härliga detaljer (jag hade ju också den där gröna Guinness Rekord-boken med silkesapan på framsidan!). I det avseendet känns därmed Hammars berättarröst även helt följdriktig när skådespelet med Hasse P, syskonen Sjöman som försöker hålla kondiset Bivur igång och den evinnerliga smörgåstårtan rullas upp inför våra ögon.

Utan filmens hårt bankande hjärta är det fullt möjligt att den trillat isär mer än den nu gör – allt som vi får se är nämligen inte supertajt rent historiemässigt. (Men jag är icke desto mindre hedrad över att Hammar tog upp mitt tips från 2012 att fokusera på smörgåstårtan.) Att Hasse P är mannen som får den nioårige Filip att äntligen sluta skämmas för sin annorlunda pappa (som älskar Frankrike, bär basker och kan inte sladda på en grusplan för alla baugetter i världen) måste sägas rent ut av berättarrösten för att kopplingen mellan de två händelsekedjorna ska bli tydlig.

Som vanligt undrar jag över pengarna – fick syskonen Sjöman tillbaka allt de måste ha lagt ut för själva bakandet (för i praktiken var det Hasse P som stod för idéerna och de som gjorde jobbet) och i så fall hur? Och även om jag kan bli lite störd över att det dröjer orimligt länge innan Åsa Sjöman faktiskt får ett förnamn i filmens dialog uppskattar jag ändå den lilla pepp-scenen där Hasse P’s on-again-off-again-flickvän Dyr-Gunilla (en praktfullt sliten Helen Bergström) får tala om för den unga tjejen att det faktiskt är hon och inte Hasse P som har en chans att förändra staden.

Tårtgeneralen har en stor del av sin drivkraft att tacka Mikael Persbrandt för. Jag hade kanske inte gissat att han var en man med så pass mycket humor i sig. Rollen som Hasse P, med sin trasiga värdighet och storslagna drömmar, synes lika given för skådespelaren som citronskivan på smörgåstårtan. Jag hade nog inte heller gissat att jag skulle få se en film som ibland kunde glimta till med överraskande snygga scener. Tårtgeneralen skapar veritabel magi i en dans-sekvens som till tonerna av tunisfransosen F.R. Davids ”Words” (80-tal, remember…) förvandlar Köping till La La Land.

Alltså, en minst sagt överraskande bra film helt på egen hand. Men jag måste förstås också skryta lite med att jag hade med mig ett levande kommentarsspår på biografen, vilket förhöjde filmupplevelsen avsevärt. Min käre make var nämligen en av rekvisitaassistenterna och kunde därför vid väl valda tillfällen väsa information av typen ”Den där jävla spegeln vägde bly!” i mitt förväntansfulla öra. Mervärde!

Även Fiffis filmtajm lät sig tjusas av Småstaden.

Annonser