Jag klänger mig kvar i Oscars-ilet, för det här är helt enkelt en sjujävla Oscars-film! Eller vad sägs om en nominering för bästa film och vinst för bästa utländska? Jag pratar också om den i senaste poddavsnittet (med det respektabla numret 131) från Snacka om film! Läs först och lyssna sedan. Lyssna först och läs sedan. There’s no end to the possibilities!

***

När ska någon sätta sig ned och göra ett avancerat fandom-flödesschema över Michael Haneke och hans rollfigurer Anne och Georges Laurent? Det mig tog ända fram till titten på Amour att inse att de namnen återkommer ofta hos den österrikiske regissörens filmer. Ända sedan Der siebente Kontinent faktiskt, även om de då tysktalande ”Anna” och ”Georg” förstås fått ett annat efternamn.

I Amour är dock Anne och Georges ett äldre par som njuter sitt otium på konserter och i sin spatiösa våning. De är förhållandevis pigga och krya fram till den dag då Anne får en stroke och därefter kan det bara gå åt ett håll.

Med Hanekes senaste film Happy End i någorlunda färskt minne är det fascinerande att se hur väl regissörens patenterade berättarstil och visuella uttryck fungerar i det lilla format han antagit i Amour. Historien utspelas i princip uteslutande i våningen och i fokus står hela tiden Emmanuelle Rivas Anne och Jean-Louis Trintignants Georges. Allt detta med statiska kameravinklar och en ovilja att leverera vare sig bakgrund eller uppföljning till enskilda scener – grepp som med den nyare filmens krystade komplexitet kändes överspända och teatraliska – skapar i fallet Amour en befriande osentimental atmosfär (ett mindre smickrande begrepp skulle möjligen vara ”distans”).

För detta är naturligtvis en historia som Haneke med mycket små medel hade kunnat göra outhärdligt smörig, alternativt outhärdligt hemsk, genom att spela på publikens känslor på ett mer manipulativt sätt. Nu nöjer han sig med att mer eller mindre bara visa upp Annes stadiga försämring och det är naturligtvis hemskt så det räcker till. Men vi slipper alltså exempelvis allt som skulle kunna närma sig känslosamma utbrott över det som Anne inte längre kan göra eller en Georges som översiggivet gråter i köket när han kokar gröt åt sin käresta vilken nu reducerats till ett blöjförsett kolli.

I Happy End hade jag svårt att uppfatta vad Haneke ville med sin film. Amour är enklare i det fallet – det känns osannolikt att Haneke inte vill få sin publik att fundera över vad som händer med människor och ett förhållande när en av dem blir så utlämnad som Anne. Kan ovärdigheten i hennes situation någonsin vägas upp av värdigheten i relationen mellan makarna? Tidigt avtvingar hon sin man löftet att aldrig skicka henne till vare sig sjukhus eller vårdhem men det löftet innebär samtidigt att deras ömsesidiga gemenskap sakta men säkert förskjuts från maka och make till vårdtagare och vårdgivare. Från upplevelser av Schubert och samtal om böcker till nedkissade lakan och vatten i pipmugg. Vid ett tillfälle när Georges greppar Annes klolika hand glimtar hans vigselring till och vi få anledning att fråga oss om den fortfarande innebär ett löfte eller förvandlats till en boja.

Däremot ger Haneke, i gammal god form, inga svar på frågorna ovan om nu inte slutet ska tolkas som ett sådant. Även här tycker jag att Amour vinner på sin klarsynta och prosaiska framställning. Vi slipper långa och gråtmilda dialogscener mellan Anne och Georges över huruvida det är egoistiskt av henne att önska sig bort från det liv hon nu tvingas leva. Istället får vi en kort diskussion där gemensam konsensus ligger långt borta. På samma sett får Isabelle Huppert (givetvis, vad skulle Haneke göra utan sin favorit? Ingen kan knäppa upp en kappa på samma upprörda vis som Huppert!) i form av dottern Eva ge röst åt alla oss som undrar varför Georges inte struntar i sitt löfte om vård i hemmet medan fadern envist håller emot. Inte heller i den här scenen tillhandahåller regissören någon praktisk eller känslomässig lösning på problemet.

Men Hanekes omsorgsfulla framställning; vacker, förfärlig och förtvivlad på en och samma gång, skulle sannolikt ha sjunkit som en sten utan insatserna från veteranerna Riva och Trintignant. De smälter in i filmens atmosfär på ett omärkligt sätt – publiken får inget mindre än en chans att tjuvkika in i ett helt vanligt äldre pars slitsamma vardag. Eller, det är i alla fall så det känns. Det är deras samspel som gör att filmen, trots Hanekes sparsmakade stil, får ett sammanhang. Deras olika scener skapar så småningom den pärlcollier som är Amour, både avskild och sammanhängande.

Annonser